Texterna på förbundets blogg är uttryck för författarens egna ståndpunkter och uttrycker inte med nödvändighet förbundets.
Jag är djupt störd av hur begreppet antisemitism används i vår tids politiska konflikter. Det jag mest reagerar på är att det missbrukas på ett sätt som försvagar dess ursprungliga innebörd, när det förvandlas till ett modeord för att försvaga politiska motståndare i vårt eget land. Jag är helt klar över att det finns en hel del dold antisemitism bland våra svenska etno-nationalister, som i olika sammanhang blossar fram på nätet och i högerextrema aktioner.
Men det vi har sett inför årets riksdagsval är ett intensivt grävande efter antisemitiska uttalanden eller hatfylld kritik av Israels krig mot palestinsk befolkning i Gaza och Västbanken, främst uttalanden från vänsterpolitiker med rötter i Palestina och övriga Mellanöstern. En del av dessa palestinier har flytt sitt land på grund av våldsamheter från Israels sida som man inte har haft kraft att stå emot utan att bli hatiska. Flera av dem har sett anhöriga dödas eller fängslas utan rättegång, utan att kunna hjälpa dem. En del av dem flyr för att inte tvingas in i en väpnad motståndsrörelse med en våldsam död som följd. Inte alla blir antisemiter för det, men när sorgen över orättvist dödade anhöriga blir för stark, är det lockande att dra till med värsta sortens slagord. Det är illa för alla parter att det är så. Kampanjerna tycks utgå från en del okända källor medan någon avslöjats som förmedlare av ryska påverkansoperationer. Det tycks inte gå ut på rättsliga åtgärder för lagöverträdelser, utan att allmänheten och andra partier ska vändas emot dem. Massmedias intresse för att rapportera vidare sprider kampanjen.
Det är viktigt att vi skyddar våra judiska medborgare med rättsliga metoder och åtalar alla som bryter mot lagar och ordningar i vårt samhälle inklusive de invandrare, flyktingar eller ej, som förgår sig i sin inneboende vrede. För det är den verklighet vi lever i och har att hantera för att inte klyftorna i vårt samhälle ska vidgas ytterligare.
Massakern 7 oktober 2023 var ett fruktansvärt terrordåd av Hamas, troligen med syfte att tvinga Israels regering att visa sina kort och trigga övervåld inför öppen ridå. Det är dubbel smärta för de judiska fredsrörelserna eftersom många av dess medlemmar, som står i opposition till de militära metoder Netanyahus etno-nationalistiska regering använder, dödades eller togs som gisslan av Hamas. IDF:s militära aktioner har gränsat till och överträtt gränsen för de internationella lagar som förbjuder etnisk fördrivning och genocid – folkmord – vilket betyder aktiv rasering av en folkgrupps möjligheter att leva och överleva. All kritik mot Israels aktioner i den riktningen möts idag med anklagelser om ”antisemitism” från regeringens sida. Det är en del av urvattnandet av begreppet på den israeliska sidan. Till det kan läggas även de nationalistiskt präglade israelernas sätt att anklaga den judiska fredsrörelsens aktivister för ”antisemitism”. Det blir särskilt urvattnat när ett ord som betyder hat mot judar används inom den judiska gemenskapen. Det har pågått under många år och gjort det svårt att rekrytera aktiva till de judiska fredsorganisationerna. Dessa är många, men med få aktiva medlemmar. Efter 7 oktober-massakern har det varit betydligt svårare att bygga tillitsfulla relationer med fredssträvande palestinier. Det är dessa judiska grupper som försöker hävda den judiska etiken som bland annat är grundad i den judiska trosbekännelsen Schema Yisrael. En etik som Jesus förde vidare till sina lärjungar som det mest grundläggande för varje efterföljare.
Ofta drar kritiken mot sionism alla sionister över en kam. Men det är viktigt att ha med sig att i begynnelsen var sionism en dröm bland judar att i ett eget land få frihet att gestalta judisk etik i tro och traditioner utan att tvingas utstå förföljelser och våld från fientliga nationalister i de länder man levde. Före 1900-talet fanns olika idéer om hur ett sådant land skulle byggas och var. När det brittiska förslaget kom om ett judiskt folkhem i Palestina började idéerna bli mer konkreta. Det problematiska var att britterna ett år tidigare lovat alla arabisk-brittiska kolonier att få ett gemensamt hemland om de hjälpte till att underminera Osmanernas imperium. Senare drogs löftet till judarna tillbaka och invandringen begränsades. Löftet återkom när Nationernas Förbund (NF), som i anslutning till bildandet 1920 då bestod av drygt 30 stater, bekräftade deklarationen om att lägga grunden för ett judiskt folkhem i Palestina.
Under 1800-talets slut formerades den Sionistiska Världsorganisationen i den första kongressen 1897 i Basel, Schweiz med målet om ett judiskt självstyre. Från början fanns olika idéer om hur ett självstyre skulle organiseras. En minoritet av medlemmarna med bland andra Martin Buber företrädde en linje att bygga en demokratisk stat i samverkan med den befolkning som redan fanns på plats. Herzls sionism fångades senare av judiska arbetare i Polen och Ryssland som drev tanken på en stat endast för judar. För att genomföra det krävdes våld för att underkuva de innevånare som valde att stanna kvar. Vid en extra kongress i New York 1942 under kriget, då Ben Gurion var med och Martin Buber och hans falang var i Palestina, togs beslutet om att skapa en överväldigande invandring av judar från Europa för att skapa ”facts on ground”. När Martin Buber och de andra telegraferade en protest från Palestina lät Ben-Gurion kalla dem förrädare i sitt avslutningstal. Det finns fortfarande en minoritet som ser sig som sionister men är emot det hårda militära förtrycket och det systematiska aktionerna för fördrivning av palestinier från det stor-Israel som ligger i begreppet Erez-Yisarel.
Den grupp som kallar sig ”kristna sionister” är däremot inga riktiga sionister. De är långt ute på en rasistisk högerkant. De motiverar sin sionism och sitt stöd för att europeiska judar ska emigrera till Israel, att det är ett måste att alla judar ska finnas i Israel för att Jesus ska komma tillbaka. Och när det sker ska alla judar förväntas böja knä för Kristus och bli kristnade. Det är en fruktansvärd, mytisk teologi, som bryter mot allt vad kristen tro står för idag.
Jag tänker att alla religioner har ett universellt tankegods, en kärna som sedan alla teologier, myter och traditioner kretsar kring inom respektive religion. Olika teologier, myter och traditioner, betecknar jag som religiösa provinser inom varje religion, relevanta eller irrelevanta. För judendom och kristendom är det judiska schema och det kristna dubbla kärleksbudet sådana kärnor. De är så centrala att många universellt tänkande troende känner sig hemma i samtal nära dessa grundläggande värden. Jag tror faktiskt att även islam har ett liknande centralt budskap, men jag kan för lite om islam för att sätta fingret på det. När jag i interreligiös dialog har mött en del imamer, judiska trosbekännare som inte är rabbiner, buddister och kristna troende med en universell syn på sin religion så har vi mött varandra med igenkänning. Jag tycker mig se att det är de religiösa provinserna som utgör konfliktzoner både inom och mellan religionerna.
Vi är alla kallade att lyssna på varandra i våra olikheter och erkänna varandras rätt växa och mogna i vår livsvandring mot det som är centralt och universellt. Då bygger vi samtidigt fred i allt vidare cirklar.
Sten Högberg är samhällspedagog, teolog och ordinerad pastor i Equmeniakyrkan, bosatt i Göteborg.
Foto: www.timesofisrael.com