”På idéernas fria marknad vinner inte sanningen. Den har alldeles för stora nackdelar. För det första är den mycket mer kostsam. För det andra är den inte lika spännande. För det tredje kan den vara mycket smärtsam. Om du är politiker så vet du att du inte vinner några val genom att berätta sanningen om folk för dem. Du vinner inga sympatier genom att tvinga på israeler – eller svenskar eller italienare – hela sanningen om deras egna nationer.”
Det är Yuval Noah Harari som är intervjuad i Svenska Dagbladet den 25 augusti. Hans formulering ringar in något väsentligt men också skrämmande när han talar om idéernas fria marknad. Tidigare i år hörde jag Björn Wiman tala om att demokratin är beroende av sanning. Så är det ju verkligen. Liksom att det är tydligt att auktoritära ledare är beroende av att skapa förvridna bilder av verkligheten.
Ett minne från min tidigaste skolålder kommer för mig, när jag sjöng i min fars barnkör. Ett återkommande moment var en gregoriansk melodi till 43:e psaltarpsalmens välbekanta bön:
3. Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg
och till din boning,
4. så att jag får komma till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd,
och tacka dig till lyrans klang,
Gud, min Gud.
Två män, en i medelåldern, en yngre stiger på tunnelbanan. Den äldre bär på ett gitarrfodral. De slår sig ner. Efter en stund upptäcker den äldre att något har fastnat på en av hans skor. Han försöker peta bort det, men lyckas inte. Han frågar sin yngre vän om han har ett papper så han kan få bort det kladdiga. En bit ifrån står en mamma med en barnvagn, hon uppfattar situationen. Jag har papper, säger hon och plockar fram en rejäl bit och ger honom. Han lyckas få bort det kladdiga godiset.
Annars kommer någon annan att få det på sina skor, säger han.
Jo, det finns hopp!