Det är Eurovisiontider igen, och jag går fortfarande och irriterar mig på en ledartext som Erik Helmerson skrev i DN förra gången det begav sig. Han ironiserar där över den alternativa musikfestival som firades 1975, och att SVT året efter avstod från att sända Eurovision song contest, under rubriken ”Därför kommer vänstern alltid att floppa”.
Där beskriver han alternativfestivalen som att ”proggarna fick dansa i ett iskallt tält till Anton Svedbergs Swängjäng, Turid och Harpan min igen, medan resten av Europa såg på tv”. Och jag tänker, lille Erik, du var 8 år 1975 och har knappast några minnen av detta – jag var 18 och en entusiastisk deltagare i Alternativfestivalen, och det är ett av mina bästa minnen någonsin. Något kallt tält minns jag inte, men mycket värme!
Som jag minns det nu 50 år senare var det en vecka fylld av aktiviteter innan själva konsertdagen, där inte bara Musiknätet Waxholm (saligt i åminnelse) utan i stort sett hela det svenska musiklivet var inblandat, inte minst olika musikutbildningsinstitutioner. Det var föreläsningar och workshops, med särskild värme minns jag ett event på Kulturhuset i Musikpedagogiska Institutets regi där vi fick sjunga slutkören ur Purcells Dido och Aeneas. Jag gick prompt och köpte en inspelning med Janet Baker, och den har förblivit en favorit sedan dess.
Det var någon sorts karneval i Kungsträdgården där vi var utklädda, jag har ett bleknat foto där jag har klätt ut mig till John Blund, som symbol för hur den kommersiella musiken ville vagga in oss i världsfrånvända drömmar… Och sedan kulminerade det hela i en jättekonsert med alla sorters musik någonstans vid Storängsbotten, det är möjligt att det var ett tält men jag har snarare en känsla av att de hyrt Kungliga Tennishallen. Det var där Nationalteatern framförde den odödliga ”Doin’ the omorååålisk schlagerfestivaaal”. Ljuva minnen!
Jag tror det är viktigt att vi inte lämnar ifrån oss makten över historieskrivningen. Det finns en tendens att bara beskriva den progressiva rörelsen på 60- och 70-talet som en trist, testuggande och fanatisk rörelse – men vi som var med vet ju att det också fanns mycket humor och kreativitet. Visst, det fanns sekterism och naivitet, men framför allt ett engagemang där aktivism inte var ett fult ord som det blivit idag.
Viktigt är också att bevara minnet av de strider som kvinnorörelsen och queerrörelsen vunnit. Jag läste en intervju i Kyrkans Tidning med en ung man som tycker att nätet ger tydligare svar på religiösa frågor än vad kyrkan gör och säger apropå kvinnor i prästämbetet och homosexualitet: ”Jag önskar ibland att jag hade kunnat vara med när kyrkan kom fram till de här sakerna, men då var jag kanske bara tre år. Vilka var argumenten?”. För den nya generationen är det viktigt att vi håller historien levande, och därför är Ninna Edgards och Anna Karin Hammars nyutkomna Äkta makor. En queer historia så viktig. Som Fanny Willman skrev i Kyrkans Tidning, här finns kapitel som bör ingå i kurslistan för teologistudenter!
Låt oss alltså inte lämna ifrån oss makten över historieskrivningen, utan minnas och inspireras av kreativiteten och engagemanget de behövs ännu mer idag!
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.