Humanisternas kampanj, där en av formuleringarna är, Gud finns nog inte, framstår som en tydlig filosofisk formulering. Eller kanske mer som ett normativt förhållningssätt till verkligheten. Inom filosofin finns ju ett antal ståndpunkter tydligt formulerade. De är ofta intressanta. Men när man funderat igenom dem känner man ofta att så där kan det ju ändå inte riktigt vara. Då börjar jag uppfatta dessa traditionella filosofiska ståndpunkter som ett slags idealiserade utposter. Ingen av dem känns alldeles riktig men genom att man umgås med dem och funderar över dem så blir de värdefulla som verktyg för att söka sig fram till något man själv känner är hållbart. Och då tycker jag att man landar i något som man bara kan antyda, peka i riktning mot, inte mer. Men utan dessa tydliga formuleringar undrar jag om det är möjligt att komma igång att tänka själv och orientera sig själv. (Utan föräldrar som startpunkter och utposter hittar man heller inte sig själv.)
Jag undrar om Humanisterna kan ha en motsvarande funktion. Deras hållning är i en mening oerhört tydlig. När jag börjar fundera över vad de säger så kliar det inom mig och jag känner obehag, det går liksom inte att leva i en värld som fungerar som de vill, det går inte att leva i ett samhälle som fungerar efter deras tankar. Det blir något av ett 1984. Men just genom sina enkla formuleringar skapar de ett slags utpost man kan granska. Och gradvis konstatera att det där håller ju inte, verkligheten är ändå mycket mer komplex än så och inte alls riktigt gripbar på det sätt de menar. Jag undrar om inte Humanisterna därigenom bidrar till ett samtal och stimulerar en diskussion. Å andra sidan bidrar de till något som potentiellt är destruktivt om man bara sväljer deras perspektiv
Analogin här haltar naturligtvis. De traditionella filosofiska ståndpunkterna är genomtänkta och genomarbetade, genomlysta på ett sätt som Humanisternas formuleringar inte är. Men frågan är ändå om inte deras formuleringar kan ha en funktion besläktad med de traditionella filosofiska formuleringarna. Ett annat perspektiv som kommer för mig är att Humanisterna gör ett visst förhållningssätt till verkligheten till norm. Ett distanserat och iakttagande förhållningssätt.