Lyssnar på Rodriguez på Spotify, artisten som filmen Searching for Sugarman handlar om. The Establishment Blues påminner mig om en tidig Ingemar Olsson från hans proggiga tid i tidigt 70-tal. Mest musikaliskt men även i budskapet. Rodriguez, vars historia är lika otrolig, fantastisk, sorglig som hoppfull, var i början av 70-talet en snubbe i Detroit som producenterna menade var större än Bob Dylan. Men han slog aldrig i USA, som var alltför impregnerat i sin rasistiska kultur och inte förmådde upptäcka honom – namnet var ”latino” så skivorna sålde inte. Men vi har inget att skryta över, det påminner om Sverige idag- har man utländskt påbrå är det bättre att byta namn till Håkan eller Erika Lundkvist än att ha ett CV från hemlandet om det inte är anglosaxiskt när man söker jobb.
Den rasistiska diskursen är inte långt borta i något europeiskt land idag utan har återkommit i takt med att västländerna drivit nyliberalismen allt hårdare. Lärdomarna från 2:a världskriget försvinner med den generation som dör bort. Fascistiska partier och grupper i Italien och Grekland misshandlar utomeuropéer och vänsteranhängare. I andra länder som Tyskland, Österrike, Storbritannien och Sverige är det mer nationalsocialismen som drar människor till sig, inte bara extremer på gatorna. I forna Östeuropa är förföljelserna lika hemska om inte värre.
Mildare varianter av samma diskurs benämns och organiseras i främlingsfientliga partier. Den gemytliga bilden av Danmark försvann över en natt när Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard fick politisk framgång, i Sverige uppstod Nya Demokrati och idag har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Sannfinnländarna skapar främlingsfientligt klimat österut och i Norge kommer Höyre troligen att släppa in Fermskrittspartiet i regeringsställning utan att varken det norska folket, andra partier (Stoltenberg lyckönskade istället för att skarpt kritisera Erna Solberg på valdagen – för att skillnaderna i själva politiken inte var så stora?) eller politiska kommentatorer verkar reagera. Är folk aningslösa? Historielösa? Anders Bering Breivik är en terrorist med högerextrem agenda, inte en psykiskt sjuk person, som odlat sina idéer i denna europeiska mylla. Han mördade politiska motståndare, 55 av dem organiserade (s)-ungdomar mellan 14 och 19 år. Han utplånade blivande norska politiker.
Den nya högern attackerar både liberala värden – mänskliga rättigheter, tolerans mm – för att de girigt ekonomiska värdena genom marknadsliberalismen urholkat kollektiva värden om samhällelig gemenskap och solidaritet. Man attackerar samtidigt vänsterns idéer om radikal jämlikhet och alla människors lika värde oavsett prestation, nationell, etnisk, sexuell eller kulturell tillhörighet. I en högerdiskurs blir blodsband och kyrkan symboliska storheter eller värden som hyllas – se Sverigedemokraternas agerande kring kyrkovalet i Svenska kyrkan.
I Norge sörjde man (här ledde Stoltenberg nationen på ett mycket starkt och klokt sätt!) för två år sedan den värsta katastrof landet varit med om sen kriget – ett politiskt attentat med denna främlingsfientliga diskurs som mylla, och som var fjärde röstande norrman bidragit till i tidigare val. I år sjönk Fremskrittspartiet från ca 25 till 16% av rösterna – men det kommer in i regeringen. Det tycks finnas ett tabu i Norge, man vill inte se denna koppling mellan klimatet som bidrog till Breiviks attentat och sin egen del. Ungefär som kring mordet på Palme i Sverige och det hat som odlades mot honom.
Inom EU agerar de styrande makteliterna som om sambandet ökade klyftor – främlingsfientlighet/rasism inte finns. Nationer körs i botten men det är inte pengar som fattas. I Grekland köper stenrika privata aktörer upp hamnar (kinesiska företag) och vägar (rika privata investmentbolag) samtidig som man tvingar offentliga institutioner att privatiseras, löner för t ex lärare att sänkas kraftigt och människor ut i reell fattigdom. Kring kyrkor och andra ideella organisationer ringlar åter köer till soppkök både i Grekland och i Sverige. Högerpolitiken skapar nytt våld mellan människor, som börjar kämpa mot varandra, utan att dessa politiker ställs till svars.
Åter till Rodriguez. Malik Bendjellouls Oscarsbelönade dokumentärfil är ett mästerstycke. Historien om dess framväxt är i sig själv en nog så fascinerande historia, han berättade om den i sitt Sommar i P1 i år . I filmen visar det sig att Rodriguez under tidigt 70-tal kom att få en betydelse för den vita medelklass i världens mest uttalat rasistiska land – Sydafrika – i deras begynnande engagemang mot apartheid, som lika mycket stängde dem inne som det förtryckte färgade och svarta. Hör Bendjellouls berättelse. Se filmen! (svtplay.se) Den handlar om en värld som var lika jävlig då som nu, men jag tror det finns en skillnad mot hur det var då. Hoppet levde. Vi har fått en förrädisk valfrihet istället som gäller konsumtion – och i den är vi utlämnade till oss själva, som individualister. Då trodde man att det fanns möjlighet att förändra världen till det bättre – tillsammans. ”I wonder , will this hatred ever end. Don´t you?”…., undrar Rodriguez som en hoppets röst.
Rodriguez såg världen ur de fattiga och svagas, som också var hans eget, perspektiv. Han blev aldrig någon stjärna, han förblev fattig. De pengar som Rodriguez slutligen tjänade skänkte han mest vidare. Bara det är en radikal symbolhandling riktad mot vår tid.
Bendjelloul har gett världen en gåva med sin film om Sugarman. Att söka efter honom är också att söka efter en värld och värden som behöver återupprättas.
One comment on “Searching for Sugarman”
Kristologin i Searching for sugarman är tydlig. En alldeles enastående bra film.
Comments are closed.