Under uppväxten i Lindome var jag mycket fotbollsintresserad. Mitt intresse var tyvärr inte parat till motsvarande förmåga. Jag fick bli målvakt under skolåren. Övade mej att analysera spelet bakifrån så att säja. En dröm fanns tidigt att bli sportjournalist. Men min lärare Walter Åshammar menade att det inte var ett riktigt yrke, som lärare eller läkare. Det var inte riktigt fint att vara för intresserad av fotboll.
När jag kommit in på läkarutbildningen och tidigt bildade familj fanns inte så mycket tid för fotboll. Men jag spelade några matcher för medicinska föreningen i korpfotbollen. Jag spelade målvakt på dåtidens grusplaner på Heden i centrala Göteborg. Man fick skavsår när man slängde sej i gruset minns jag om min obetydliga fotbollskarriär.
De äldsta barnen Carl och Johan blev tidigt aktiva i barn- och ungdomsfotbollen hos Johannebergsklubben Mossens BK i Göteborg, där jag jag var föräldrarepresentant. Vi pratade om att inte toppa lagen i barnidrotten och att ta ett socialt ansvar. Carl och Johan kom sedan att utveckla studentfotbollen i Göteborg inom Göteborgs Studenters IF GSIF. Carl kom senare en period att vara sportchef i BK Häcken och därefter som advokat att arbetade med bland annat spelarövergångar och idrottsjuridik.
I Göteborg håller man fotbollsmässigt på något av de stora lagen IFK (Göteborg), Gais eller ÖIS (Örgryte). ÖIS var min ursprungliga hejarklubb. Så småningom blev det en underdog på Hisingen, gulsvarta BK Häcken, som jag hejade på. Jag arbetade då tidvis som psykiater på Lillhagens sjukhus på just Hisingen. Att som jag komma från icke akademikermiljö och kanske göra en klassresa gjorde att jag lätt hamnade och hamnar i en förståelse för den mindre parten i skuggan av en större.
Mitt yrkesliv som psykiater är nu huvudsakligen slut frånsett ett kvarstående intresse och lite handledningsuppgifter. Passion för fotboll finns kvar och jag har flera barnbarn som spelar fotboll hos Mossens BK och SSIK, Södra Skärgårdens IK. Geografiskt har jag lämnat Johanneberg och bosatt mej på Donsö i Göteborgs skärgård. I samband med pensioneringen har mitt fotbollsengagemang ökat. Formellt är jag assisterande tränare för SSIK flickor 13 år men följer även andra lag i skärgårdsfotbollen och brukar också se barnmatcher hos Mossens BK.
Fotboll är lek och får inte bli för allvarlig. Vi ser ständigt exempel på överdrifter inom speciellt elitfotbollen där passionen och leken tas över av penningintresse, snäv egoism och girighet. Även supporterkulturen tenderar urarta i fanatism och i vissa fall våld. BK Häcken har här ett gott exempel på positiv supporterkultur.
Jag har fått en speciell uppskattning av tjej – damfotbollen. Jag gillar gärna fotboll med passningsskicklighet och bollteknik som bärande inslag. Inom barnfotbollen borde man kunna ha mixade lag tjejer – killar en bit upp i åren.
Fotboll när den är som bäst är en konst att delta i och njuta av.