Skip to content

Trudeaus eftertänksamma tystnad

På en presskonferens häromdagen fick Kanadas premiärminister Justin Trudeau frågan om hur han såg på president Trumps sätt att hantera de stora demonstrationerna under parollen ”Black lives matter” efter att ännu en svart obeväpnad man dödats av amerikansk polis och tårgas satts in mot fredliga demonstranter. 

När Trudeau får frågan blir han tyst och tänker. Tystnaden blir längre och längre, i drygt 20 sekunder – en evighet i journalisternas ögon – får de vänta på hans svar. Tystnaden blev i sig själv en världsnyhet och klippet från presskonferensen har visats i nyhetssändningar över hela världen. Så också här hemma. Tyvärr klippte SVT:s Rapport inslaget just när Trudeau började tala och berövade oss därigenom hans svar. Det var verkligen värt att höra.

Här i Sverige har stöddemonstrationer för ”Black lives matter” mötts av kritik, inte bara (och högst rimligt) för att alldeles för många samlats på samma plats trots smittrisken. Röster har också hörts som menar att Black lives matter är exempel på en importerad amerikansk historieskrivning som vi inte behöver demonstrationer för i andra delar av världen. Ja, det finns till och med de som påstått att rasdiskriminering inte alls förekommer i Sverige. Jag finner den kritiken märkligt obekymrad om de problem som finns också här.

Trudeau hade kunnat vinna snabba poäng genom att ansluta sig till kritikerna, det var liksom upplagt för en rejäl smash. Istället talar han eftertänksamt och självrannsakande om den diskriminering som förekommer också i Kanada. Det är en ”systemic discrimination” som svarta och rasifierade människor tvingas leva med varje dag, säger han. Den kräver att vi lyssnar på dem som drabbas och att vi förstår att att vi inte går fria från kritik.

Varje land har sin egen historia, det är sant, men det är inte bara i USA som det förekommer diskriminering och hat på grund av hudfärg, härkomst och etnicitet. Här hemma behöver vi inte gå längre än till reaktionerna på Girjas-domen, där samer fått sina renar plågade och dödade och där hat och hot flödar i sociala medier. Det finns också en vardagsrasism, som har lättare att misstänka mörkhyade för brott än ”svenskar” och som ihärdigt hävdar sin ”rätt” att använda en idag omöjlig beteckning på chokladbollar.

Rasismen har gamla rötter i Sverige. Vågar vi minnas att den store Carl von Linné inte bara kategoriserade växter, utan också lade grunden till teorin om olika människoraser – en teori som snabbt spreds i världen och användes av bland andra amerikanska slavägare för att legitimera slaveriet? Har vi glömt att Sverige försåg slavskeppen med hals- och fotjärn av prima svenskt järn och tjänade massor av pengar på det? Vill vi helst låta bli att tänka på att Sverige grundade det första och ledande rasbiologiska institutet i världen? 

Trudeaus tystnad fick mig att fundera över hur vi går den svåra balansgången mellan att å ena sidan vara tydliga i vår kritik av makten, här hemma och ute i världen, när den missbrukas för att kränka och dominera, och å andra sidan att våga se våra egna brister så att vi kan ta itu med dem. Det var det där med att se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i det egna…