På DN debatt 9 juni skrev Fredrik Portin, docent i religionsvetenskap och teologi vid Malmö Universitet, en inlaga om att Rysslands heliga krig riskerar att bli evigt eftersom kriget drivs tillsammans med Ryska ortodoxa kyrkan. Jag kan hålla om att varningen är på sin plats eftersom Putin och patriark Kirill har skapat en ohelig allians med ett gemensamt mål att återskapa Rysslands imperium. Men man riskerar felslut om man tror att heligheten ligger i kyrkoledningars beslutsmakt och inte hos kyrkans fotfolk. Kyrkornas gräsrötter kanske lyder mäktiga härskartyper till det yttre, men de förvaltar heligheten fördold i sitt inre.
Trots docentskapet innehåller artikeln inte särskilt mycket till analys av den historiska skillnaden mellan Ukraina med gamla rötter i Kievrikets kulturella expansion och Rysslands rötter i Djingis Kahns våldsamma imperium. Kievriket föddes och expanderade med hjälp av grekisk ortodox mission på 1000-talet och ännu tidigare med nordisk tingstradition på 800-talet genom Ruriksläktens varjager från landet på andra sidan Östersjön.
Roser från Roslagen gavs makt att ena de olika folkslagen av slaver, finsk-ugriska folk från väst och mongoler från öster, folkgrupper som ständigt låg i luven på varandra. Men tingstraditionerna från Ros, där lokala lagar formades och lokala herrar kunde tillsättas och avsättas, skapade en ordning som med tiden sammansmälte med den grekisk ortodoxa kristna missionen till en rik och blomstrande kultur, som gjorde att alla olika folkgrupper som sögs in i Kievkulturens stora berättelse såg sig som ruser. Kievkulturen spred sig som mest från Krim vid Svarta havet upp till Kolahalvön vid Ishavet med Östersjökulturer i väster och Uralbergen i öster.
Däri ligger bakgrunden till att Kiev är Rysslands moder. Därifrån kom de kristna värderingarna av fred och samförstånd mellan olika folk även om livet var kargt och konfliktfyllt mellan fattiga och rika områden.
På 1200-talet invaderade Djingis Kahns horder från mongoliska högplatån efter att ha erövrat Kina i öster och söder och nästan hela vägen till Östersjön. Kievriket hamnade delvis under det ryska kahnatet och delvis under Krimkahnatet. Den grekisk-ortodoxa tron levde kvar under det mongoliska imperiet under flera hundra år men blev mer isolerad från Grekland som samtidigt var under muslimskt herravälde.
Den ryske kahnen genomdrev ”Gyllene Hordens” hårda ledarskap där befolkningen levde under slavlika förhållanden där bara den ortodoxa kyrkan kunde skapa livsmod och utbildningsvägar. När ryske kahnen Ivan ”den förskräcklige” utnyttjade demoraliseringen i övriga kahnat inom Gyllene Horden, och erövrade dem ett efter ett hela vägen till Berings Sund, så skapades det ryska imperiet på Gyllene Hordens grund.
Ivan kallade sig Tsar – självhärskare för att han inte lydde någon makt. Han insåg dock att han måste liera sig med den ortodoxa kyrkan. Han gav kyrkans ledare privilegier och fick dem på sin sida i kampen mot Bojarerna – de stormän i den västra och södra delen av ryska imperiet som under ockupationen förvaltat tingstraditionen för egen räkning och skapat mäktiga familjer där makten gick i arv. Tsarväldet manövrerade bort deras makt och passiviserade dem genom att ge dem privilegier att få del av imperiets rikedomar utan ansträngning. Kyrkan blev rysk-ortodox. Det gamla Kievriket styckades senare mellan Ryssland, Polen, Ungern och balterna och blev Ukraina – Gränslandet. Tsarryssland återtog bit för bit av Ukraina som var urmodern till den Rysk-ortodoxa kyrkan.
Folket i Ukraina har hela tiden bevarat sin berättelse genom sitt språk trots att de underkuvats av omkringliggande stormakter. I samband med Sovjetunionens kollaps utropade Ukraina sig till en självständig stat grundad på sin gamla historia och sitt språk. Men den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina vägrade erkänna Ukrainas självständighet – djupt präglad av det ryska imperiebygget som gjort rysk-ortodoxa kyrkans självbild överlägsen all annan kristendom. Men eftersom även grekisk-ortodoxa kyrkan vet att kristna kyrkor blir degenererade av imperiebyggande har den ukrainska kyrkan brutit med ryska kyrkan och anslutit sig till den grekisk-ortodoxa familjen.
Det finns skäl att tro att många gräsrötter i ryska ortodoxa kyrkan inte är enig med sin ledning men håller sin personliga tro inom sig. När tiden är inne skapar det samma omvälvande kraft för frihet och jämlikhet som har präglat Ukrainas folk sedan självständigheten. Det är ett folk som fortfarande är skadat av sovjettidens lögner och korruption, men som sakta men säkert bygger en ny självbild. En självbild som är värd att dö för, så att nya generationer får växa upp i fred och frihet.
Vi ser den kraften också i Belarus och andra gamla sovjetiska provinser, men trycket är för stort för att fullt ut slå igenom. De behöver allt moraliskt stöd vi kan ge från väst. Vårt lands folk har varit med gång på gång från 800-talet till idag för att stödja befriande krafter i baltstaterna och Ukraina även om det varit med blandade motiv.
Det heliga kriget har genom historien alltid varit den politiska maktens manipulation av en religiös befolkning som genom hot om våld och förlust av privilegier tvingats att döda i Guds namn för att bygga självhärskares drömmar om imperier. Men gräsrötternas tro på gästfrihet och jämbördighet mellan människor i Guds namn har alltid bidat sin tid att göra de första till de sista och de sista till de första. Det har inte alltid blivit bra när våldsamma krafter och ideologier tar över upprorets folkliga kraft och energi. Den risken tas varje gång för att mänskligheten ska överleva och bygga en ny berättelse.
BIld av WikiImages från Pixabay