Centralt i boken är rummet, skrivrummet. Det är helt avgörande att det är ett rum dit ingen annan äger tillträde. Annat än när ägaren bjuder in.
Här pågår det för alla andra dolda, här sker tillblivelsen.
Det allra heligaste i templet. Dit har bara översteprästen tillträde.
Den valda ensamheten som grundförutsättning för födelsen av texten, bilden, tonsättningen.
Så den andra polen.
Rummet är ett rum mitt i en lägenhet, eller mitt i ett hus. Ett hus fyllt av familj, partner, barn.
Den ensamma är på samma gång beroende av avskildhet och av stöd. Skapandet är en ensamseglats. Och ibland går det väl, vid andra tillfällen går det inte bra, ibland inte alls.
Skribenten är så beroende av att den omgivande kretsen hela tiden känner av var hon eller han befinner sig. Framgång som kräver bekräftelse eller motgång som kräver stöttning.
Hela hemma präglas av den skapande, hela hemmet blir en omgivande famn.
De två polerna: den alldeles avgörande ensamheten och behovet av att vara inbäddad, att bli stöttad, bekräftad, att familjen är ett knä att krypa upp i.
Kanske på samma gång en återfärd genom livsutvecklingens trånga passager, mellan beroende och individualitet, ett vidgande av trånga öppningar.
Åsa Beckman, litteraturkritiker och biträdande kulturchef på Dagens Nyheter berättar om sina egna erfarenheter som äldsta barn till poeten Erik Beckman. Kulturbarn kallar hon sin bok. Hon har satt in sin egen erfarenhet och berättelse i ett stort sammanhang, hon har parallelläst berättelser av andra barn till författare. Här finns Thomas Mann och hans omgivande familj, här berättar en son till Pär Lagerkvist, en son till Kerstin Thorvall, en son till Jörn Donner.
Hon drar en parallell till att växa upp med en förälder med missbruk, där barn och partner lär sig att känna av sinnesstämningarna och hitta strategier. Man talar om medberoende.
För Åsa Beckman är denna bok en del av en frigörelseprocess, där hon försöker lägga bakom sig sin roll som medberoende. Jag inser att jag aldrig kommer att kunna skapa en egen familj om jag inte kan lämna den ständiga oron för pappa, skriver hon.
Pär Lagerkvists son Ulf skriver om sin far: ”Med minnet av min mor har jag för länge sedan fått frid, det finns ingenting svårt och ouppklarat mellan oss. Men med honom blir jag visst aldrig färdig.” Han inleder sin bok om sin far med: ”Egentligen kände jag honom inte”.
Åsa Beckmans text är öppenhjärtig, på samma gång välbalanserad, präglad av försoning. För den som har erfarenhet av att leva nära en skapande människa är det här en värdefull läsning. Så även för den som själv har något av en skapande ådra.
BIld av Ratna Fitry från Pixabay