Att bygga tillit i orons tid var temat för sommarmötet med Förbundet Kristen humanism i Ransäter tidigare i augusti. Det kom mer att handla om tillit och oro än om byggande. Inte konstigt. Det är lättare att samtala om idéer och känslor än om organisation och politik.
Här är tre teser om hopp, gemenskap och språk, tre nödvändiga ting vid bygget av tillit. Teser bortom Ransätermötets tema som knyter an till två tidigare inlägg apropå förra årets möte ett med sju teser och ett med fem teser.
Tidigare teser handlar om den stora berättelsens upplösning, följt av enskilda berättelser i civilsamhället men också av dagens gemenskapsunderskott. Dagens värld är tudelad; vi rör oss mellan den stora världen med ekonomi och politik på olika nivåer och den lilla världen med individer och familjer, mellan makro och mikro. Världen däremellan har krympt. Detta gör oss sårbara för virtuella flöden (Facebook). En sårbarhet som hotar tilliten till politiken.
Tes 1: Hoppet är en gåva men också ett verb – att bygga utopier
I kristen tradition bildar hopp med tro och kärlek de tre teologiska dygderna med en mellanställning för hoppet. Formeln tro, hopp och kärlek har kritiserats för att överdriva trons kognitiva drag (”försanthållandena”) på bekostnad av relationell kärlek. I spåren av Descartes, Kant och Schleiermacher blir kärlek, hopp och tro den nya formeln.
Luthersk tradition möter särskilda problem med hoppet. För Luther var allt nåd, allt gåva. Tron ges. Kärleken ges. Visst är hoppet en gåva? Hoppet som löfte finner vi i Jesu ord om Guds rike med spänningen mellan ’redan nu’ och ’ännu inte’. Genom det första ledet dyker kallelserna i det lutherska upp. Stefan Edman tänkte kanske så när han sa att hoppet är ett verb.
Hopp kan kopplas till utopier. De ses ofta som ouppnåeliga ideal. Men inte om vi bejakar hoppets första led, redan nu. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss skrev sent i livet om behovet av provisoriska utopier. Måhända tänkte språkvetaren Wigforss på sambandet mellan utopier och språk. Någon har sagt att om vi inte rörs av en utopi, förlorar vi språk och kommunikation mellan individer. Fantasin, överskridandet, är nödvändig. Men utopier ges inte bara, de byggs. Av politiker men också i civilsamhället. I makrovärlden och ”mellanvärlden”.
Tes 2: Hoppet, utopin, bärs av språkliga gemenskaper
Hoppet som verb med koppling till utopibyggande kräver de mångas gemenskap i civilsamhället. Gemenskaper som inte bara är relationer mellan enskilda utan också mellan grupper av individer som präglas av sociala förhållanden. Klasser säger några.
Gemenskaper är språkliga. Nu är inte allt språk nödvändigtvis förmedling av kognitiva begrepp utan innehåller också kroppsliga tecken. Men byggandet av utopier kräver skisser av kognitivt slag som beskriver organisationen av möjliga framtider.
Religiösa gemenskaper, i kyrkor, moskéer, synagogor och andra tempel möter sina utmaningar när de ställs inför det sekulära. I spänningen mellan utopi och faktisk värld. Någon enkel uppdelning i utopiskt språk innanför och sekulärt språk utanför är inte möjlig. Det sekulära språket kan korrumpera det utopiska språket, och livet, innanför (inre sekularisering). Men det utopiska språket kan också stanna på insidan om översättningen till det sekulära uteblir. Knepig balans.
vid Örebro Open Art 240812
Tes 3: Det universellt goda och tillit förutsätter starka partikulära gemenskaper i civilsamhället
Hopp och utopier är alltså verb som byggs av språkliga gemenskaper. Gemenskaper som är lokala och bygger på partikulära traditioner med sina tolkningar av verkligheten och sina värden. Politik i den stora världen medför nu konfrontationer mellan intressen, krafter och traditioner, sinsemellan olika som ändå ska försvara det universellt goda, alla människors lika värde/värdighet, och tillit. Hur är detta möjligt?
Några säger: Det är inte möjligt. Traditioner, rotade i olika språkliga gemenskaper, konkurrerar, stärks eller försvagas och så småningom segrar någon (filosofen Alasdair MacIntyre). Vad detta innebär i en global, multipolär värld är svårt att överblicka.
Andra, som sociologen Jürgen Habermas, lyfter fram samtalsdemokrati (deliberativ demokrati) som en möjlighet. Politisk konkurrens är nu inte ett akademiskt samtal.
Men Habermas har också beskrivit möjligheten att försvara upplysningens universella värden: “det finns skäl att ifrågasätta huruvida upplysningstraditionen ännu kan skapa tillräckliga motiv och sociala rörelser i försvaret av modernitetens normativa värden utifrån sina egna resurser.” Bortom Habermas signaleras alltså: Olika traditioner, utifrån sina resurser, kan samverka med andra traditioner, med sina resurser, i försvaret av det universellt goda. Traditioners olika tjocka värden kan användas i försvaret av tunna, universella värden (statsvetaren Michael Walzers Thick and Thin, Moral Argument at Home and Abroad). Olika grupper av god vilja, rotade i olika traditioner, bör mötas. Dags för samtal på torg och allsköns ställen, verkliga och virtuella!
Toppbild: Foto: Anders Kristoffersson
Del av verket Concrete Setting, av Sadaf Ahmadi, vid Örebro Open Art 12 augusti 2024.