Och har som politiskt instrument aldrig gjort det. Det är underligt att ett så primitivt sätt att försöka lösa konflikter på fortfarande används. Någon skulle hänvisa till att krig alltid har funnits och tycka att det räcker som intäkt för krigets oundviklighet. Någon skulle hänvisa till att våld ligger i människans natur, att redan små barn försöker vinna fördelar med våld. Argumenten är många.
Det måste uppenbarligen vara något fel med det mänskliga konsekvenstänkandet när krig rättfärdigas, trots vetskapen om att det sannolikt inte leder till någon omedelbar seger för de egna ambitionerna. Och att den seger som uppnås ofta är resultatet – inte av direkta krigshandlingar – utan av långdragna förhandlingar i en samling av utmattade krigsherrar.
Vad vi med säkerhet vet är att det finns inga civiliserade krig. Vad som finns är civila, som lemlästas och dödas. Som tvingas utstå tortyr och kränkande behandling, våldtäkter och förnedring. I krigets spår följer svält och sjukdomar. Människor förlorar bostäder och odlingsytor och drivs på flykt. Kulturarv och infrastruktur raseras och miljö förstörs. Såren inuti människor lever vidare i generationer och skapar grogrund för nya konflikter.
Allt detta är aningslösa – eller kallt beräknande – politiska ledare och de som gör stora vinster på krig beredda att riskera. Vi lever i en kultur som hyllar förnuftet. Men var finns det?
Jag leker med tesen att både vänskap och fiendskap är fenomen som kan odlas. Vilka frön sår jag själv? Kväkaren George Fox sa redan på 1650-talet att vi alla bär krigets frö inom oss. Vi bär på aggressioner som under negativa betingelser skulle kunna resultera i våld. Att förneka det är detsamma som att göra de mörka fröerna i oss svårare att upptäcka, förstå och hantera. Den relevanta frågan är vad vi väljer att odla.
Freden är ett litet frö, kanske inte större än ett senapsfrö, men med kraft att skjuta upp ur jorden och med tiden bli ett träd med skuggande krona.
Jag skriver så som en ”fredsskadad” människa skriver. En som – enligt en nu allt vanligare svensk retorik – inte förstår behovet av nationellt säkerhetstänkande och upprustning, och därmed är ytterst naiv. För mig framstår det däremot som naivt att tro att våld är funktionellt. Jag är övertygad om att en människa i ett flyktingläger, utan tillgång till rent vatten och tillräckligt med mat, istället förstår och bejakar det som kallas mänsklig säkerhet. En sådan säkerhet vädjar inte till rädslor, utan bygger gemenskap.
Med regelrätt propaganda – eller bara försåtliga meddelande i de flöden som omger oss – kan människor förändras i riktning att tro att krig är en naturlig del av mänskligt liv. Att vi i Sverige måste satsa enorma belopp på nya vapensystem och krigsutbildning, medan vi till exempel låter barn i våra skolor sakna tillräckligt med stöd.
För bestående fred ger ickevåldsliga metoder bättre resultat än krig. Ändå betraktas idag tron på fredliga lösningar nära nog som ett självbedrägeri, en tro på illusioner.
Freden byggs underifrån. Den kräver tålamod och tid. Den finner inte glädje i orätten, men gläds i sanningen. Allt hoppas den.
Toppbild: Foto av shortsands på Freeimages.com