– om en husrivning någonstans på Västbanken
De som hade sett henne kunde alla intyga att hon vuxit fast bland betongblocken. Hon var synlig ungefär från knänivå, där hennes vida kjol stack upp, och där hennes händer hängde slappa och overksamma. Alla som känner Aysha vet att hennes händer alltid är sysselsatta med något. Hon kan lyfta ett barn, knåda en deg, stryka ut ett veck i en filt, varsamt bryta stjälkar av salvia. Hon rör vid tingen och människorna med omsorg, som om allt vore heligt. Därför var åsynen av hennes händer skrämmande. Alla kunde vittna om hur de stannat upp och hur de med växande obehag sett de välbekanta händerna hänga som livlösa kvistar. Ur de vida ärmarna föll såsom två tunna grenar med korta utskott. Allt var dött.
Utan verksamma händer är människan inte levande, och just därför gick det ett rykte om att Aysha var död. Det var på sätt och vis sant. För när hon äntligen lyfte händerna och fogade in dem bredvid varandra över ansiktet, så föll hon omedelbart ned bland spillrorna och blev liggande. Men bara de korta ögonblick som det tog för sönerna att skynda fram. De drog varsamt upp henne, stöttade henne under armarna och förde henne till en stol som blivit lämnad övergiven i utkanten av trädgården. De borstade av det ljusa dammet från hennes skuldror, fäste upp sjalen och Ahmed, den äldste, tog hennes händer i sina. Där vilade de, tätt hopkurade, som rädda fågelungar. Skyddslösa.
Jag vill bara att du ska förstå hur det gick till. Hur hon kunde bli så handfallen, så skyddslös och sedan tappa greppet om sig själv. Och det var först dagen efter, när hon kröp ut ur tältet, som hon åter sträckte på sig och kom sig för att välsigna hjälparbetarna som rest hennes nya tillfälliga hem. När hon lyckats ta sig upp sköt hon in fötterna i sandalerna och började sakta gå mot huset. Det som varit ett hus, men nu … Hon tog sig upp i rasmassorna genom att hålla i några spetsiga armeringsjärn. Hon satte fötterna på den skrovliga betongen, lika försiktigt som om hon vandrat i kryddlandet, och stannade först när hon fick syn på en låda mogna tomater. Det var då som hennes händer fick liv igen. Hon tog ett stadigt grepp om lådan och lyfte upp den mot bröstkorgen. Den vilade mot hennes barm som ett nyfött barn. Och hon grät. Grät och skrek mot himlen som om hon ville nå in under det blå fästet. Men himlen svarade inte. Hon förbannade de bulldozers som systematiskt grävt sig in i huset, förbannade soldaterna som posterat runt hela byn och hon bönföll Allah, den högste.
Ahmed tog henne under armen. Hennes fötter kanade över de största blocken och stannade upp för att få nytt fäste. En gång såg jag att hon böjde sig ner och fångade upp något i en skreva. Men hon gick förbi allt annat. En duk med guldbroderi som lagt sig över ett trasigt bordsben, halsen av en vattenpipa, ett par slitna skor. Tänk att skorna ännu höll samman. Att de inte förlorat kontakt med varandra. Jag tänker på det, fast det är helt oväsentligt. Men det är väl så vi ofta minns livet. Glömmer de stora skeenden men ser enstaka ögonblick framför oss, som om vi fortfarande stod i dem. Glasklara bilder, mättade med känslor. Du tar ditt barn till Haram al-Sharif och ni tar av er skorna och vandrar sakta in bland pelarna i moskén. Ser upp mot det höga taket, minns profetens ord. Låter en hand smeka över cederträ och marmor. Och efteråt kommer barnet inte att minnas något av allt detta, bara att det satt en mager katt utanför. Sådant är minnet.
På mindre än ett dygn hade Aysha förvandlats till en vålnad, till någon som knappast ens till det yttre liknade henne själv. Hennes lite vaggande gång och de bestämda stegen var borta. Hon var som ett odugligt skepp på öppet hav. Hon gungade från sida till sida, kantrade mot betongblock och mot det gamla kylskåpet som låg omkullvräkt intill vattencisternen. Ahmed ledde henne till en stol under mangoträdet. Hon sjönk ner. Den bastanta kroppen nu liksom utan styrsel, utan stadga.
– Ummi, sa han. Vad söker du mamma?
Hon svarade inte. Blicken var vänd mot händerna och den lilla kaffekoppen som fallit ur hennes grepp.
– Ummi?
Hon tog upp koppen och lät den vila i ena handen. Smekte runt kanten och lät tumme och pekfinger forma sig runt det lilla örat.
– Det är bröllopspresenten, från Hamed. En kärleksgåva. Den som får mig att känna att han fortfarande är kvar hos mig.
Ahmed lade en hand på hennes axel.
– Dina minnen kan ingen ta ifrån dig.
– Detta ska jag också minnas.
Hon lyfte blicken, lät handen göra en stor långsam båge i luften och sedan peka upp mot husgrunden. Bara några enstaka block låg kvar. Allt annat, det som var krossat, hopvräkt och vridet, talade mest för att kullen varit drabbad av en jordbävning. En sådan som nu också nått hennes inre, och med en sådan kraft att magnituden inte kunde uppskattas. Hon såg inte pojken, Sabri, som hoppat runt i betongen och hittat en fotboll. Han närmade sig, tittade lite forskande på sin far, och stannade framför Aysha. Sänkte sedan sin hand mot koppen och nöp den i örat.
– Var försiktig Sabri.
Aysha lät honom lyfta koppen. Han låtsades dricka. Smackade lite och sa det var gott.
– Vill du också ha lite kaffe farmor?
Hon skakade på huvudet.
– Tack Sabri, det är bra ändå.
Ahmed satte sig på huk, så nära att han kunde se in i Ayshas ögon.
– Imorgon forslar vi bort allt och börjar bygga upp igen, sa han. Du vet att vi kan. Du vet att vi inte ger upp.
Hon nickade, lutade sig fram och satte ena handen över knäet. Reste sig makligt och omständligt, osmidigt. Så vaggade hon tillbaka mot tältet. Koppen dinglade vid hennes sida.
Jag hämtade de där skorna i skymningen. Det måste ha varit Hameds. De fick stå bredvid Ayshas sandaler. Tätt intill. Sedan satte jag mig en bit därifrån och såg hur mangoträdet sveptes in i natten, hur tältduken mörknade och skorna tonade bort.
(ur Görels novellsamling När hjärtat brister – noveller från Jerusalem och Västbanken, Alhambra förlag)
Mer fakta om husrivningar på Västbanken finns på FN-sajten nedan:
https://www.ochaopt.org/page/demolition-orders-against-palestinian-structures-area-c-israeli-civil-administration-data
Toppbild: Anne Paq/Activestills.org