Efter svarta veckor möter vi jul i kyrkorna: Julkrubbor med bilder av Betlehem, liturgi, orgel- och körglädje, julpsalmer, goda predikningar och extra diakonala insatser: Gud blir människa än en gång. I en värld med Gaza, Ukraina, klimatkris, auktoritära ledare och konstlade fakta om natur, samhälle och ekonomi. I vår, låt vara fläckade, svenska välfärd med sina sociala och etniska bubblor.
I Strängnäs domkyrka finns ett martyrkapell med bilder över 40 martyrer från olika tider. Där finns Dietrich Bonhoeffer (1906-1945), född i tysk borgerlighet och luthersk nyortodox teolog. Vid splittringen av den tyska protestantiska kyrkan 1933 valde Bonhoeffer Bekännelsekyrkan, undervisade där, engagerade sig i motståndet mot Hitler, fängslades 1943 och avrättades 9 april 1945 i koncentrationslägret Flossenburg.
På tågluffande i Skottland 1969 mötte jag för första gången Bonhoeffer genom hans fängelsebrev (Letters and Papers from Prison) på bokbordet i en kyrka i Perth. Breven lärde ut skillnaden mellan religion och kristendom. Likaså kritik av trons utanverk och att Gud borde vara mitt i livet, i styrkan, inte bara i svagheten. Bekännelsen till myndig människa passade en student i omnipotenta år. Luthers tal om den samtidiga synden var en ännu obekant paradox.
30 år senare fann jag på ett bokbord i Maria Magdalena kyrka i Stockholm hans Efterföljelse (Ylva Eggehorn hade översatt). Med ord om dyr och billig nåd utformade under ett livshotande tryck från fascistiska krafter.
Bonhoeffer utgår från att inkarnationen, det som kallats det partikuläras skandal, att en universell gud tar kropp i en särskild människa, betyder något för striden mellan gott och ont.
Hans täta text om en billig och dyr nåd talar för sig själv. Först den billiga nåden:
”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende. Idag gäller vår kamp den billiga nåden. Billig nåd betyder nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser; nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån den öses ut, tanklöst och gränslöst, med lättfärdiga händer; en nåd utan pris, utan kostnad/Billig nåd är en rättfärdiggörelse av synden, inte av syndaren. Eftersom nåden ändå uträttar allt, kan allt fortsätta som förut/Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus, han som blev människa.”
Sedan den dyra nåden:
”Dyr nåd är den fördolda skatten i åkern. Den människa som finner den går med glädje och säljer allt vad hon äger för skattens skull/Dyr nåd är det evangelium, som alltid måste sökas på nytt, gåvan vi måste be om, dörren vi måste knacka på, för att den skall öppnas. Den är dyr, därför att den kallar oss till efterföljelse, den är nåd, därför att det är Jesus Kristus som kallar oss att följa/Nåden är dyr, därför att den tvingar in människan under det ok där hon vandrar med Jesus; men den är nåd, ty Jesus sade: ”Mitt ok är milt och min börda är lätt.”
Enligt Bonhoeffer gick insikten om dyr nåd förlorad för flertalet efter urkyrkans tid. Men det fanns en rest, på kyrkans vänsterflygel, i klosterlivet. Detta fick rättfärdiggöra kyrkans förvärldsligande och den billiga nådens väg. På 1500-talet fann just munken Martin Luther vid sina skriftstudier ”att Kristi efterföljelse inte är en förtjänst eller merit för några få utvalda, utan den gudomliga befallningen till alla kristna utan åtskillnad.”
Enligt Bonhoeffer läser vi Luther fel om vi tror att han ”genom att upptäcka evangeliet om den rena nåden på samma gång skaffade dispens från lydnaden inför Jesu bud, eller att den reformatoriska upptäckten bestod i att världen på grund av nåden automatiskt kunde betraktas som helig och rättfärdig.” För Luther var nåden dyr ”eftersom den inte gav dispens från gärningar, utan skärpte Jesu kallelse till efterföljd till det yttersta”
Bonhoeffer skriver om att synda på nåden:
”Om nåden verkligen innebär att Kristus skänker oss ett kristet liv, då kan vi ju inte ett ögonblick utesluta efterföljelsen ur detta liv. Men om nåden är en principiell förutsättning för mitt kristna liv, så äger jag därmed i förväg rättfärdiggörelsen av mina synder, de som jag kommer att begå i mitt liv i världen. Jag kan nu synda på denna nåd, eftersom ju världen i princip är rättfärdiggjord genom nåden.
Jag blir alltså i min borgerligt-värdsliga tillvaro som förut, allt blir vid det gamla, och jag kan känna mig säker på att Guds nåd täcker över mig. Hela världen har blivit ”kristen” under denna nåd, medan däremot kristendomen under denna nåd har blivit förvärldsligad som aldrig förr. Konflikten mellan det kristna och det borgerligt-världsliga livet är upphävd/Men på bestämda tider beger jag mig från världens område till kyrkans område, för att där försäkra mig om att jag har syndernas förlåtelse. Jag är befriad från att följa Jesus – genom den billiga nåden, som måste vara den häftigaste fienden till efterföljelsen, som hatar och smädar den verkliga efterföljelsen.”
Efter texten om dyr och billig nåd följer bibelstudier över bl.a. Bergspredikan. Dess förhållande till lagen utmanas då Jesus själv paradoxalt nog säger sig, inte upphäva lagen, utan uppfylla den. För Bonhoeffer fanns ingen smitväg från den efterföljelse som bygger på närhet till Kristus som förmedlare av Guds kärlek (Så skall ni också se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud (Rom. 6:11)).
Kan Bonhoeffers radikala tolkning av inkarnationen betyda något idag? Två undringar.
För Bonhoeffer var bibeln central och han hade en stark kristocentrisk teologi. Vad innebär efterföljelse i kyrkor med svagare teologisk praktik, med tal om Gud som kärlek men mer sällan om Jesus, lidande och offer?
Det är skillnad mellan då och nu. 30-talets Tyskland var en diktatur där materiell och existentiell överlevnad förutsatte lydnad mot regimen. Sverige är en demokrati med rätt till ett fritt socialt liv oberoende av den politiska makten. Men delaktigheten brister, bildningen urholkas och etniska grupper diskrimineras.
Efterföljelse framstod som möjlig och nödvändig för några i dåtidens Tyskland men är det kanske inte för oss. Neurokirurgen Pekka Mellergård har i ett Teo Talks-föredrag väckt frågan om religion som ett av många behov i ”Finns det en tro man kan dö för (åtminstone lite grann) – utan att vara sjuk?”
Inte är väl religion bara ett steg i en trappa av sofistikerade behov? Alltså ideologi och inte kristendom. För kristendom rör de grundläggande, också materiella, behoven i den trasiga stora värld till vilken Gud kommer som människa. En värld där hot ska mötas.
För en del normallutherskt sinnade är efterföljelse måhända lagisk. Tja.