”Jag tänker på blåbär” var som ett omkväde i Alexanders Mahmouds Vinterprat (tillgängligt på SRPlay t o m 1 februari). Det handlade bl a om de thailändska bärplockarnas situation och Mahmouds försök att få intervjua en företagare som lurar dem till Sverige på usla villkor.
Jag tänker också på blåbär. När jag står vid frysdisken undrar jag vad det kan vara för skillnad mellan ”ekologiska” blåbär ”plockade i svenska skogar” och andra blåbär som också uppges vara plockade i svenska skogar. Det är väl ingen som går runt i skogen och gödslar eller besprutar vilda blåbär? Rent definitionsmässigt borde ju vilda blåbär vara ekologiska, eller? Jag har bestämt mig för att det är så, och tänker inte betala mer för dem som har ordet ”ekologisk” på kartongen.
Men det jag verkligen funderar på när jag står där, det är ju vilka som har plockat blåbären, och vilka villkor de har haft. Timpenning eller ackord? Har de fått gratis tillgång till svensk sjukvård, eller har de tvingats ut i skogen fast de är sjuka? Har det kommit en saftig räkning om de trots allt fått tillgång till vård?
Så viktigare än att lansera vilda blåbär som ekologiska vore ju att rättvisemärka dem, och intyga att de plockats under arbetsvillkor som utgår från svensk lagstiftning. Vilket företag blir först med det?
Och vad gör jag då, där vid frysdisken (eller hyllan med sylt)? Hoppas på det bästa och köper, förmodligen. Det är ju en ständig kompromiss, visst kan en försöka handla ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går, och så långt ekonomin räcker, men det finns en gräns för hur mycket individuellt ansvar en kan ta.
Det är väl helt enkelt så att det behövs en stark konsumentrörelse som inte bara ser till pris och kvalitet, utan också tar socialt ansvar. Kan vi hoppas på en sådan?
Toppbild: BIld av Beth Thomas från Pixabay