I början av augusti var vi fem personer som lämnade resterna av ett medeltida kapell utanför Bohus fästning i Kungälv. Vi sändes ut som pilgrimer med en välsignelse av Ami Floberg, pastor i Kungälvs Equmeniaförsamling. Vårt slutmål var S:t Jakobs Equmeniakyrka vid Heden och Equmeniakyrkans Kyrkokonferens och Metodisternas Världskonferens, som skulle inledas på Svenska Mässan vid Korsvägen. Det skulle ta oss två dagar att gå genom skogar, berg och förortsområden, så vårt delmål var Mariakyrkan i Hammarkullen, en samverkanskyrka mellan Betlehemskyrkans församling i Göteborg och Angereds församling av Svenska kyrkan. Där blev vi mottagna som gäster i ett pilgrimshärbärge och vidaresända av medlemmar i församlingen.
Under vandringen mot Hammarkullen stannade vi till en stund vid en utsiktsklippa mellan Gårdstens bostadsområde och förkastningen ut mot Göta älvdal med industriområden, bostadsområden, motorvägar, järnväg och vattenväg mot norr och söder. Mot horisonten mot sydväst reste sig det nya Karlatornet.
I skydd bakom utsiktsklippan bildade vi en cirkel och delade ett bröd och en kåsa alkoholfritt vin i en enkel pilgrimsmässa, genom att skicka brödet och kåsan vidare till varandra.
Jag skulle vilja beskriva en sådan måltid som en gestaltning av kristendomens mest universella kärnbudskap, Kristus, allt levande i tillitsfull samverkan. Den ultimata gästfriheten där man delar lika av stundens tillgängliga resurser av vatten och bröd.
Vatten som genom vinstockens rötter i samverkan med markens mycel, transporterar näring och mineraler upp genom vinstockens kapillärer till dess yttersta grenar där löven hjälper till med fotosyntesen i samverkan med solljuset och förvandlar vatten till saft i klasar av druvor. En druvsaft som kan konserveras och bli hållbar och drickbar under långa tidsrymder av människan, eller direkt näringskälla för himlens fåglar och markens fruktätande djur.
Bröd som bakats av korn som växt fram i flerradiga ax på höga stjälkar som pumpat upp livets vatten med mineraler och näring ur jorden.
En jord som består av multnad ved, löv och döda organismer som givit sitt liv åt nya generationer av sina olika arter men som sen bearbetats av tusentals mikrober, maskar och insekter till en näringsrik förna, byggd under årtusenden.
Vattnet och brödet är metaforer för all den näring varje levande organism behöver för att växta, mogna, reproducera sig och uppfylla sin arts uppgift att uppoffra sig för helheten av allt liv.
Varje måltid där människor delar lika av dessa livsviktiga resurser bygger fred. Varje måltid där människor kräver att få större andel av dessa livets resurser bygger strid. Varje konflikt där någon tvingas förlora bygger i människans fall krav på revansch eller hämnd hos förlorarens vänner och allierade. Hämnd som får familjer, partier, arméer och nationer att söka förinta varandra i tron att man då äntligen kan få leva i fred och få igenom den egna viljan.
Den enkla måltiden med bröd och vatten förvandlat till vin som delas lika, är en provokation och ett motstånd mot alla föreställningar om att makt kan bygga fred genom att underkuva onda anslag. Makt som underkuvar är i sig ond medan makt som upprättar är gudomlig. Men ingen makt kan upprätta någon utan att delvis överlämna sin makt i andra händer med risk att förlora allt.
Den som delar lika av bröd och vatten ute på torget, på gatan, vid stranden, i parken, i skogsbacken eller på berget, skapar en fredsnod som skickar osynliga trådar till andra fredsnoder och bygger superstarka nätverk av tillit och samverkan där livets vatten kan flöda och ge näring till nya handlingar.
Sann fred byggs aldrig genom att en fredsrörelse får makt att stoppa allt våld utan om en fredsrörelses individer och celler orädda riskerar sina liv genom att vägra vara fiender men ändå stå i vägen för dem som vill krossa sina inbillade fiender.
Åsynen av människor som skapar fredsnoder trots hoten – skapar hopp där förtvivlan och misströstan råder. Där är Guds rike å färde.