Jag provar en tanke. Fred i dess vidare bemärkelse – shalom – kan inte och kommer inte att kunna byggas av konservativa och nationalistiska krafter. I länder som drivit åt höger har lösningarna alltid varit mer våld; militär upprustning, avskräckning, om att bekämpa ondskan med metafysiska och religiösa övertoner om nationen och den sanna tron, och om att offra sig för den goda kampen. Ideologin drivs av att uppgå i något större som står emot fienden, annars går luften ur densamma.
I vår del av världen kom liberala idéer att utmana överheten. Tanken om människan som subjekt, likvärdig, oavsett tro och ursprung, kom alltmer att vinna mark. Flyktingen hade sitt hem i hjärtat hos dem som tog emot dem över landsgränserna. Rösträtt, medborgarskap och allas lika rättigheter följdes åt.
Socialismens idéer bar en vision om jämlikhet, universalism och fred. Arbetarnas kamp var densamma inom de olika nationerna. Aldrig mer skulle arbetare ställa sig mot varandra i sin egen nations krigsmakt; de insåg att tvingas strida under fosterlandets fana inte var någon befrielsekamp. Den visionen tog allvarlig skada när Första världskriget bröt ut. Det var svårt att stå emot starka nationalistiska krafter och arbetarna blev slaktoffer i sina herrars krig.
Versaillesfreden, den asymmetriska, födde ett monster. I ett förnedrat och revanschistiskt Tyskland grodde nazismens frö och i Italien och Spanien frodades fascismen i olika form: kyrkan, nationen, folket, fanan och ledaren.
Efter andra världskriget lyckades världen att samla sig och med gemensamma krafter uppbringa sin främsta gåva länder emellan i vår tid. FN bildades på en grundval av mänskliga rättigheter och ett embryo av folkrättsliga konventioner. Utmaningarna var enorma men tanken att samtala, använda diplomati och tillsammans som världens nationer finna lösningar för samexistens skulle ge freden och framtiden en chans.
Inom denna nya ram fanns fröet till kolonialismens fall, idén om alla folks egen rätt. Land efter land fick till sist sin frihet från Europas kolonialmakter men inte utan blodig kamp. Samtidigt förde krigets slut med sig en uppdelning av världen i två ideologiska block, där Sovjet och öststaterna drevs allt längre in i totalitarism under Stalin. De som gemensamt bekämpat nazismen blev fiender, kriget ersattes av ett kallt krigstillstånd fram till 1991. Två imperier dominerade på världsscenen.
Starkt nationalistiska krafter hade drivit fram Andra världskriget. Efteråt var högerns nationalism otänkbar. I mitten växte liberala men främst socialdemokratiska idéer sig starka. Till och med konservativa ledare – Adenauer och de Gaulle – förstod att föra en politik inom sina länder för ökad jämlikhet för att undanröja grogrund till ny nationalism. Den nordiska välfärdsmodellen blev en förebild. Denna politiska kraft bröts emellertid upp med början under Thatcher och Reagans ledarskap. Under 1980-talet öppnades slussarna för avregleringar av marknad, en marknadsliberalism som fick liberaler att tappa förankringen i sina egna värden. Det har följts av tre decennier av försvagning av nationalstaternas möjligheter att förmedla grundläggande tjänster till sina medborgare. Globaliseringen innebar en liberalism som segrade ihjäl sig. I dess kölvatten har ökade klyftor inom och mellan länder följt. Därmed lades en grund för återkomsten av konservatism och nationalism i land efter land. Till sist krackelerade även de nordiska ländernas välfärdssystem och människor söker sig till högerpopulistiska ledare från Le Pen till Trump och Jimmy Åkesson.
Parallellt har det pågått en rörelse inom geopolitiken från en bipolär (Sovjet – Väst) till unipolär (USA ensam hegemon) och vidare till en multipolär (flera stormakter) ordning. Efter murens fall slöt Sovjet och USA fred; det kalla kriget var slut. Den väg ett triumfatoriskt USA sedan valde var att lämna FN-systemet och andra internationella överenskommelser när det inte passade dem. USA såg världen unipolär och sig själv som moralisk segrare med rätt och ansvar att intervenera i konflikter världen runt. Den mer krassa beskrivningen, bortom propagandan, har varit att bevaka sina intressen. USA såg inget intresse i att Ryssland, de nya självständiga staterna i östra Europa och de västeuropeiska länderna kom närmare varandra. Gorbatjov och förbundskansler Kohl talade om ömsesidig nedrustning och om att bygga ett gemensamt europeiskt hem. Det fastslogs 1996 i OSSE:s Lissabondeklarations tal om en europeisk säkerhetsordning av gemensam och odelbar säkerhet för alla dess nationer. Warszawapakten avvecklades och Bush och Baker gav löfte till Gorbatjov att inte expandera Nato österut som villkor för Tysklands återförening. Och varför skulle Nato det? Det var skapat som en nordatlantisk avskräckande allians mot Sovjet som inte längre fanns.
USA:s strategi sedan 1990 har varit att ”weakening Russia”. De lade därmed grunden för ännu en asymmetrisk fred. I den har ingått att expandera Nato österut, att inringa Ryssland, dra in dem i och provocera fram gränskonflikter, inte att förbli en försvarsallians. Där finns bakgrunden till dagens konflikt och krig. EU:s största länder, Frankrike och Tyskland, varnade för strategin. De satte sig emot USA:s inbjudan av Ukraina och Georgien som Nato-medlemmar, de förhandlade fram Minsk 2 – avtalet för att säkra freden i Donetsk och Luhansk 2016. I båda fallen blev de överkörda av USA och dess lydiga lillebror Storbritannien.
USA valde att intervenera i Ukrainas inrikespolitik med både CIA-pengar till opposition, medverkade till att avsätta den folkvalde presidenten 2014 och tillsatte eget folk i nya ledningen, utbildade högerextrem milis och upprustade den nytillsatta nationalistiska ledningens armé mot Luhansk och Donetsk. De sade nej till att Zelensky och Putin slöt fred med neutralitet (inget Nato) för Ukraina åtta dar efter krigsutbrottet i februari 2022. USA och UK uppmanade till och ville ha fortsatt krig, ett ”proxy war”, som Boris Johnson helt riktigt kallade det. En massiv västerländsk propaganda har sedan fått opinionerna i Väst att se kriget i Ukraina som det goda liberala Västs kamp mot ondskan fast kriget handlat om Natos utvidgning och om hur Väst öppet stöttat nationalism inom Ukraina mot den ryska kulturen och andra minoritetsgrupper.
Jag prövar en ny tanke. När socialdemokratin inte längre varken tror på sig själv eller är en kraft, och när liberaler segrat ihjäl sig och gått vilse i sin egen ideologi, så har konservatismen och extremhögern kommit tillbaka i Europa och i USA. Då finns inget alternativ till kriget när även liberala och socialdemokratiska krafter omfattar det. Åter är det nationen, fanan och den våldsamma kampen mot fienden med militära medel som hyllas. Goda och onda; inte längre den goda liberalismens prövande och öppna tankeklimat. Inte längre socialdemokratins långsiktiga freds- och brobyggande med diplomati som under Palmes tid med kritik av militärallianser i både öst och väst.
Under Westfaliska freden balanserades de stora makterna mot varandra. Efter Napoleons härjningar lade Wienkongressen grunden för resten av 1800-talets maktbalans där Ryssland var en av parterna tills nationalismen slog omkull balansen och uppmarschen till Första världskriget påbörjades. Med Gorbatjov och murens fall sattes punkt för andra världskriget, men Väst har levt kvar i kalla krigets logik. Den öppning för fred i Europa och en gemensam och odelbar säkerhet för alla dess länder togs aldrig tillvara. Ryssland uteslöts och istället lät man USA:s huvudlösa strategi om ensam världsdominans styra vår kontinent fram till den situation vi är i idag.
Nu finns det inte längre några motkrafter här hemma när inte heller S orkade stå emot en Natoanslutning. Inte ens de rödgröna partierna, som i sina partiprogram är emot Nato, har någon kritik att komma med om Ukrainakonflikten. Offentligheten i Väst har sällan varit så uniform som nu, bara ett narrativ har förts fram och ifrågasättande har setts som förräderi av Västs egna ideal snarare än att Väst därmed riskerar sin egen själ. Tron på sin moraliska överlägsenhet är farlig, likaså att välja att stödja USA:s tanke om fortsatt dominans i världspolitiken. Att dessutom förnedra och förödmjuka en kärnvapenmakt och fortfarande intala sina befolkningar att Ryssland måste besegras, är en farlig illusion. Diplomati är enda vägen för en fredlig utgång på detta vettlösa krig där både Ryssland och Väst ser militära medel vara lösningen. Att Ryssland agerar förkastligt mot Ukraina vet vi, men USA kommer att lämna Ukraina en dag, som man lämnat andra vänner när de inte längre fyller en strategisk funktion. Ukraina kommer inte bli Natomedlemmar, de kommer bara att förlora fler av sina landsmän, mer landområde och förödas än mer ju längre kriget fortgår. Kanske kan vi se det lite klarare nu tre år in på detta vedervärdiga krig där arbetare åter förts fram som slaktoffer åt sina herrar på båda sidor? Idag har vi dessutom Trump i Vita huset. Vem tror på honom som fredsmäklare?
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.