”Apokalyps” betyder avslöjande. Massakern på Campus Risbergska i Örebro den 4 februari var apokalyptisk i den meningen att den avslöjade något om det svenska samhället.
Trots allt tal om att vi är i sorgen tillsammans märker jag att dådet i Örebro håller på att dra isär oss. Medan majoritetssverige talar om att låsa skolor, ändra vapenlagstiftning och förbättra den psykiska ohälsan talar människor som själva har, eller har kontakt med dem som har invandrarbakgrund om ett rasistiskt dåd, påpekar att ”inte terrorist” förmodligen betyder ”inte muslim” och undrar varför vita gärningsmän alltid omedelbart beskrivs som opolitiska och psykiskt instabila.
Det var genom muslimska vänners uppdateringar i sociala medier som jag först förstod att det inte var en ”vanlig skolskjutning” på en grund- eller gymnasieskola, utan att det handlade om vuxenundervisning och SFI. Men det tog tid innan den informationen landade i mediarapporteringen.
Att kungahuset och stats- och justitieministern åkte till Örebro räcker liksom inte för att signalera att de drabbade verkligen är sedda. Statsministerns ord bara någon vecka tidigare om att invandringen skadar Sverige och misstänkliggörandet av SFI som vi sett i spalterna under många år överröstar orden om sammanhållning.
Efter hand har fler röster hörts som lyfter fram att dådet kan ha en rasistisk bakgrund, och ställer in det i kontexten av den rasism och främlingsfientlighet som underblåses av regeringens politik och retorik. De flesta av de rösterna är balanserade, men det finns också de som underblåser misstron mot myndigheterna, mot polisen och medierna på ett sätt som är oroande. Varför kom inte polisen tidigare, varför dröjer identifieringen av de döda – var det för att det som händer invandrare inte prioriteras? Mörkar medierna vad som verkligen hände? Varför ordnas ingen stor manifestation på Sergels Torg som efter dådet på Drottninggatan – är inte rasifierade våldsoffer lika viktiga? Uppmaningen att inte spekulera uppfattas som munkavle på sanningssägare.
Själv har jag lyxen att inte vara personligen berörd och kan därför säga att en sådan här polisutredning, inklusive identifieringen av de döda, måste ta tid, och att polisen inte kan säga något förrän de är absolut säkra, och att jag inte tror att medierna medvetet mörkar något. Men också att jag hoppas att såväl polisens som mediernas arbete kommer att genomlysas ordentligt så småningom.
Samtidigt rapporterar Expo om hur gärningsmannen glorifieras i kommentarsfält knutna till SD-nära SamNytt, där man säger att det är bra att någon skjuter av ”mussarna”.
Johan Pehrson å sin sida skrev en debattartikel i DN som kanske var välment, men i bästa fall aningslös. Där talade han om att ”återuppbygga” Sverige så att det blir som förr, när han gick i gymnasiet på Risbergska. Och det språkbruket gav mig onda aningar.
För Sverige behöver inte ”återuppbyggas”. Gaza behöver återuppbyggas. Aleppo behöver återuppbyggas. Dresden behövde återuppbyggas efter de allierades bombningar.
Men Sverige är intakt, trots de kriminella gängens härjningar och regeringens nedskärningar av välfärd och kultur. Vi är ett fungerande samhälle, som människor fortfarande flyr till, inte ifrån. Kom inte och påstå något annat.
Jag vet inte om Johans Pehrson förstår att när han talar om att återuppbygga något som vi hade förr läses det av såväl rasister som rasifierade människor som ”innan invandrarna kom”. Jag hoppas att han inte gör det även om en sådan omedvetenhet hos en minister inte är så förtroendeingivande.
På något sätt är det som om dådet blir en förevändning för alla att grensla sina käpphästar, för att uttrycka sig brutalt, alltså se det som ett symtom på den fråga en själv brinner för.
Först naturligtvis, var det personer i extremhögern som tog för givet att det var ett islamistiskt terrordåd och försökte slå mynt av det. Sedan kunde samma personer istället hylla gärningsmannen som raskrigare, och säga att hade vi inte haft några invandrare hade detta aldrig behövt hända.
Och sedan kom en rad teman som alla är relevanta: psykvården, skolan, säkerheten, vapenlagstiftningen, ensamheten i samhället – och förstås rasismen.
Jag gissar att allt detta spelade in: en ung man som förefaller ha haft psykiska och kognitiva svårigheter, som kanske inte fått det stöd han behövde i skolan, som inte borde ha fått vapenlicens. En sådan ung man behöver inte ens ha hängt på högerextrema sajter för att få för sig att de han skulle ta hämnd på för sina svårigheter i livet var människor med invandrarbakgrund. Det räcker alldeles utmärkt med att fånga upp den tidsanda som råder inte bara i Sverige utan i hela Europa, för att inte tala om USA. Den tidsanda som splittrar oss till den grad att vackra ord om sammanhållning inte räcker för att överbrygga klyftan.
Så vad kan vi göra? Som vanliga medborgare utan något särskilt stort inflytande kan vi göra två saker: vi kan reagera mot allt tal som pekar ut invandringen som roten till alla problem, och uppmana våra politiker att sluta med det. Och vi kan lyssna till dem som har andra erfarenheter av vårt samhälle än vi själva, vi kan verka för dialog. Vi kan försöka hyfsa tonen på sociala medier. Vi kan tala väl om varandra.
Mitt i allt det svåra är jag tacksam att just i Örebro finns ett starkt interreligiöst samarbete på olika nivåer, från kommunens interreligiösa råd till ungdomsarenan Tegelbruket. Vi behöver mera sådant, för att inte de klyftor som dådet i Örebro har avslöjat ska vidgas ännu mer.
Toppbild publicerad under Pixabays innehållslicens
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.