Jag hör i nyheterna att berget Taranaki Maunga fått status som juridisk person. Berget ligger långt ut på en västlig udde av Nordön i Nya Zeeland. Taranaki Maunga spelar en väsentlig roll i den maoriska ursprungskulturen. Berget är en sovande vulkan, 2 518 m hög. Beslutet kommer säkert få betydelse för bevarandet av berget och dess ekosystem.
Men jag tänker också på vilken djup betydelse vårt språk och våra begrepp får i vår relation till andra och till omvärlden. Mina tankar går till en grupp jag är med i. Vi har nyligen åter läst Martin Bubers Jag och Du. Där fastnade vi för ett stycke om bantufolket zulu och deras språk. I den tidiga svenska översättningen av Margit och Curt Norell hittar man det på s. 23 – 24.
I begynnelsen är relationen.
Man kan betrakta de ”primitiva” folkens språk, det betyder språket hos de folk som förblivit fattiga på föremål och vilkas liv framlevs inom ett litet område av handlingar med stark närvarokaraktär. Kärnan i detta språk… betecknar för det mesta en relation i dess helhet. Vi säger ”långt borta”, zulun använder för detta ett satsord [ett enda ord som uttrycker en hel mening] som betyder: ”Där, varest någon ropar: `o moder, jag är förlorad´”…det rör sig om den sanna ursprungliga enheten, den levda relationen.
Vårt uttryck långt borta har frigjorts från den direkta upplevelsen, från relationen mellan jaget och den andra. Uttrycket har nått en grad av universalitet, som gör det flexibelt och användbart och skapar en bild på avstånd. Det har en väsentlig styrka, samtidigt går något väsentligt förlorat där.
I beslutet om berget Taranaki Maunga, behandlas Taranaki Maunga som en person.
I våras sålde vi huset vi bott i sedan 2008. Under ett halvår har vi haft eftersändning av vår post. För några dagar sedan var jag och hämtade några brev som därefter kommit till den gamla adressen. Jag blev av nya ägarna inbjuden att se hur de renoverat huset. I husets inre var det var stora förändringar. Jag kände att vårt gamla hade gjort sitt, det kändes ändå naturligt. Vad som däremot grep tag i mig ordentligt var att den ena av de höga tujorna framför huset hade blivit nedsågad. För mig var tujan något av en vän, jag sörjde den.
Var går gränsen mellan levande och dött? Hur ska gränserna dras mellan människor och andra varelser, människor och natur? Vi har nog gjort det lite för enkelt för oss. Vi har nog förlorat något här. Och vi har missbrukat vårt övertag i Naturen.
Jag tänker på Kaj-Erik Gustafssons vackra körsats till Pär Lagerkvists kända dikt Det är vackrast när det skymmer. Där fastnar jag för formuleringen Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. I min känsla och tanke skymtar jag där Spinozas Gud. Allt i Naturen är Guds manifestationer.
Lars Söderholm är docent i teoretisk fysik. Undervisning och forskning vid Stockholms universitet och KTH. Kyrkvärd i Täby, Svenska kyrkan, körsångare och amatörmålare.
.
Toppbild: Berget Taranaki Maunga. BIld av chris Nicholls från Pixabay