I helgen såg jag filmen Så länge hjärtat slår. Den handlar om vårdbiträdet Hanne som blev visselblåsare kring förhållandena på sitt äldreboende under Coronapandemins första tid. För rollen som Hanne fick Bianca Kronlöf en välförtjänt guldbagge. Filmen, med manus av Malin Lagerlöf och Gila Bergqvist samt regi av Ella Lemhagen, är inspirerad av P1-dokumentären Det illojala vårdbiträdet, efter undersköterskan Stine Christophersens avslöjanden av brister i vården på hennes arbetsplats under pandemin.
Det känns så länge sen redan. Det första coronafallet i Europa kom till Italien med en italiensk man som hade med sig viruset från en vistelse i Kina. Sen gick det fort, smittan spreds och i Sverige var det framför allt inom äldreboende och hemtjänst som våra mest sårbara och sköra medborgare insjuknade och dog. Bilden som trädde fram var att hur Sverige inte längre var tryggt för alla. Efter tre decennier av marknadsanpassad vård och omsorg blev det tydligt vilka som tjänat på skiftet och vilka som drabbats när solidaritetens politik övergetts. Här är filmen förtjänstfull. Den visar på hur just solidariteten prövas hos arbetskamrater och hur den vinstdrivna vården tydligt visar vem lojaliteten skall gälla. Samtidigt är den hoppfull genom vårdbiträdet Hannes och flera personers stöd till varandra, den värme som växer fram hos dem som går samman eller bara har ett gott hjärta.
I de tider vi lever var det fint att bli påmind om solidariteten, den saknade och den som finns. Sven-Eric Liedman har skrivit en fin liten bok på temat: Att se sig själv i andra – om solidaritet. Påminnelsen visar också på vilka val vi gör, som Sd och Jimmy när de driver på om vandelskrav (nu ett av Tidöregeringens förslag och med tyst bifall från (s)?) och om återvandring. Vilka är det som bär upp den svenska välfärden och vilka var det under pandemin? Det är i botten en klassfråga som den nuvarande regeringen gör om till en integrations- och invandringsfråga genom att låta Sd:s politik bli deras. Nu utvisas alltfler under den hårdnande migrationspolitiken medans äldreomsorg och hemtjänst skriker efter personal runt om i kommunerna. Politiken är både dum – och ondsint, som en illustration på Facebook uttryckte det. En annan röst, Erfan Kakafanis, jag fångade upp kopplade också ihop solidariteten med kärleken: ”Vi måste minnas att solidaritet inte är nostalgi. Det är motstånd. Det är kärlek i handling.”
Den kristna kärlekstanken, att se Gud i sin medmänniska, att älska sin nästa och se henne i sig själv är solidaritet. Bianca Kronlöfs fina gestaltning av vårdbiträdet Hanne påminde om det och gav mig kontakt med hoppet igen.
Ps. Idag, 4 maj, träffas KRISS till riksmöte med avskedsgudstjänst och mässa i Katarina kyrka i Stockholm. Där fattas beslut om rörelsens nedläggning, en rörelse som förutom att ha betytt mycket för många enskilda personer också påverkat kristenhet och samhälle.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.