Predikan av Anders Kristoffersson i Ålidhems kyrkan, 2:a söndagen i påsktiden, den 27 april.
Inför dagens tema, Påskens vittnen, har jag fastnat i ordet efterföljelse. Så heter en bok av den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer. Ylva Eggehorn översatte den och beskrev det arbetet som ett språkligt reningsbad. Ni som tycker om Ylva Eggehorns ord och psalmer, läs boken! Men ni möter inte något lättsmält påskaftonsgodis. Stark saltlakrits, ingen marsipan.
Jag läste om Efterföljelse i julas. Ibland längtar vi ju efter att ta tro och liv på lite större allvar. Ofta dominerar ytan i våra liv, det som inte utmanar på djupet.
Djupet var viktig för Bonhoeffer, född 1906, uppvuxen i tysk högborgerlighet och framgångsrik teolog. Han besökte USA i slutet av 30-talet. Hans vänner bad honom att stanna kvar; genom sitt engagemang i den tyska Bekännelsekyrkan hotades han av nazisterna. Men han återvände till Tyskland. För snart tre veckor sedan, den 9 april, var det 80 år sedan han avrättades, hängdes, i ett koncentrationsläger, alldeles i slutet av andra världskriget. För Hitler, som begick självmord tre veckor senare, var det viktigt att hämnas alla de som deltagit i konspirationen mot honom i juli 1944.
Dagens tema, Påskens vittnen, handlar om hur allvarligt vi tar på efterföljelsen. Är vi passiva eller aktiva vittnen? Låt oss se på vad två av dagens texter säger om efterföljelse.
Först möter vi profeten Jeremia, han som klagar – det heter ju jeremiader. Här liknar han Gud vid en krukmakare. En skapare som ibland misslyckas men som gör ett nytt försök. Detta kan låta som att vi är underkastade en nyckfull, slarvig gud. Men sammanhanget är viktigt:
Jeremia varnade folket i 40 år innan Jerusalem förstördes 587 f Kr, då också den babyloniska fångenskapen började. Bakom varningarna låg hela tiden ett löfte: Gud förlåter sitt folk men straffar när det följer sina egna planer, förlåter det igen, osv. En ständig pendelrörelse i Gamla Testamentet. Krukmakaren ger inte upp. Jag avstår från att relatera till dagens Israel och Palestina.
Jeremia talade till Israels folk. Han vände sig till ett kollektiv, inte till individer som i epistel- och evangelietexterna. Vilket är då vårt kollektiv? Kravet på rättfärdighet gäller också oss, som församling och som folk vad vi nu råkar räkna till ”vårt” folk. För inte svarar vi Jeremia som männen i Juda och invånarna i Jerusalem gjorde: ”Vi följer våra egna planer och handlar var och en efter sitt onda och hårda hjärta”. För oss handlar det inte om öppen ondska. I vår tid är i stället likgiltigheten den dominerande synden. Passiviteten.
I evangeliet möter Petrus den uppståndne Jesus. Det liknar två tidigare möten mellan de två, som finns hos de tre andra evangelisterna, de s k synoptikerna, Matteus, Markus och Lukas. Det första mötet var när Jesus förutsäger att Petrus ska förneka honom, det andra mötet när han, efter att Jesus gripits, faktiskt förnekar honom varefter en tupp gal.
Mötet mellan Petrus och den uppståndne finns bara hos Johannes men följer samma tretal som vid förnekelsen. Med ett annat innehåll. Hos synoptikerna sker förnekelsen inför främmande människor som säger: ”Du hör också till dem” och Petrus svarar: ”Nej, det gör jag inte”. Hos Johannes är det i stället Jesus som frågar: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” och Petrus svarar: ”Ja Herre, du vet att jag har dig kär”.
Hos Johannes svarar Jesus också genom att ge Petrus ett uppdrag: För mina lamm på bete, var en herde för mina får, för mina får på bete. Alltså: Älska varandra och de Andra! Men Johannes går längre än så. Han förutser att Petrus ska dö på samma sätt som han själv, som korsfäst. Det är genom efterföljelsen, ett martyrium, som Gud enligt Johannes förhärligas. Stränga ord.
Åter till Bonhoeffer. Som luthersk teolog utgår han i Efterföljelse från nåden, den nåd som är gratis och överflödande: Vi behöver inte anstränga oss; frälsning, försoning, ges utan att vi själva behöver göra något. I dag nöjer vi oss ofta med att förkunna Guds kärlek. Den är sann, och var också central för Bonhoeffer, men Luther la till: Vi är allas tjänare och ska vara öppna för andras behov. Älska varandra och de Andra! Och här fortsätter Bonhoeffer och talar om två slag av nåd, den billiga nåden och den dyra nåden.
Han beskriver billig nåd som ”nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst…..nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån den öses ut, tanklöst och gränslöst, med lättfärdiga händer; en nåd utan pris, utan kostnad… Eftersom nåden ändå uträttar allt, kan allt fortsätta som förut.”
Här finner vi det passiva vittnesbördet, bekännelse utan förpliktelse.
Mot detta ställer Bonhoeffer den dyra nåden som är ”den fördolda skatten i åkern….det evangelium, som alltid måste sökas på nytt, gåvan vi måste be om, dörren vi måste knacka på, för att den skall öppnas. Den är dyr, därför att den kallar oss till efterföljelse, den är nåd, därför att det är Jesus Kristus som kallar oss att följa….den är nåd, ty Jesus sade: ”Mitt ok är milt och min börda är lätt””
Här finner vi det aktiva vittnesbördet, bekännelse som kostnad.
Detta liknar berättelsen i Markusevangeliet om den rike ynglingen, han som ska sälja allt han äger för att få evigt liv. Lärjungarna blir bestörta och frågar: ”Vem kan då bli räddad?”. Jesus svarar: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt”. De som analyserat detta kryptiska löfte säger inte mycket mer än att ställa Guds nåd mot mänskliga gärningar. Det är också lätt att förandliga det kryptiska budskapet och ta bort dess radikalitet.
I dag lever vi med klimatkris och krig. Vi möter mycket falska nyheter. I denna vår värld är den billiga nåden alltid ett alternativ. För oss som till stor del lever i våra bubblor, bubblor som håller oss borta från efterföljelse. För oss är det lätt att instämma i kritik mot alla tokigheter. För oss är det lätt att kräva förändringar men vara tysta inför hur det ska gå till. Den billiga nådens väg.
I våra bubblor är vi också skyddade från det som händer de Andra: Barn som utvisas från Sverige trots att föräldrarna får stanna, vuxna som utvisas och tvingas lämna arbeten i vården, utlandsfödda som känner oro efter massmordet i Örebro för dryga två månader sedan.
En del som i dag tar klimatfrågan på allvar känner av politiskt tryck, tjänstemän vars engagemang utanför arbetet hotar deras arbeten. Vi är visserligen mycket långt ifrån att demokratin och friheten urholkas som i USA. Men hur förberedda är vi till efterföljelse, till aktiva vittnesmål? När hoten på sociala media och hoten i det yttre livet skärps? Hur möter vi det med Guds kärlek? Hur vidgar vi våra gemenskaper, i kyrkan och i samhället, så att vi tillsammans blir starkare?
Kristen tro och kristet liv handlar om att bäras av det livsmod som behövs för att erkänna den dyra nåden. Vi är försonade genom Jesu Kristi kärlek, ja, men i en trasig värld räcker det inte med billig nåd.
Bonhoeffer lämnade USA och återvände till Tyskland 1939. Om att stanna i det bekväma livet sa han: ”Jag blir i min borgerligt-värdsliga tillvaro som förut, allt blir vid det gamla, och jag kan känna mig säker på att Guds nåd täcker över mig.….Men på bestämda tider beger jag mig från världens område till kyrkans område, för att där försäkra mig om att jag har syndernas förlåtelse.”
Gud, ge oss det livsmod som Jesu död och uppståndelse förkunnar
Gud, hjälp oss att finna den nåd som bär på djupet
Gud, låt oss ana efterföljelsens väg
Amen
2:a årgångens texter 2:a söndagen i påsktiden (27 april 2025)
Jeremia 18:1-6 1Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord.3Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. 4Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. 5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.
1 Joh. 5:1-5 1Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. 2Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. 3Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, 4eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. 5Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?
Joh. 21:15-19 15När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.« 16Och han frågade honom för andra gången: »Simon, Johannes son, älskar du mig?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »Var en herde för mina får.« 17Och han frågade honom för tredje gången: »Simon, Johannes son, har du mig kär?« Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: »Har du mig kär?« och han svarade: »Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina får på bete. 18Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.« 19(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.)
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).
Toppbild: BIld av Adnan Kale från Pixabay