Staten Israel och det judiska världssamfundet i all dess mångfald av yttringar av religiös, filosofisk och politisk art, står inför en ödesdiger inre konflikt som riskerar att leda till staten Israels kollaps med oöverskådliga mänskliga konsekvenser. Det är en kollaps som det judiska världssamfundet kommer att kunna överleva men med djupa och svårbedömda sår och skador. Men också för det omgivande världssamfundet kan de samhälleliga skadorna bli betydande. Västvärlden är så djupt integrerade i den judiska filosofin, vetenskapen och ekonomin att konvulsionerna kan bli svåra och oöverskådliga.
Sionismen har varit en dröm om att få leva i ett land där man inte blev jagad, trakasserad eller dödad för att man tillhörde ett folk med semitiskt språk och kulturtraditioner.
Den svenske diplomaten Ingmar Karlsson skriver i sin bok om palestiniernas historia, Folket som inte fick finnas, bl.a. om författaren Ahad Ha’am, pseudonym för Asher Ginsberg, ryskfödd judisk författare som var en av sionismens ideologer fram till sin död 1927 i Tel Aviv. Det jag skriver här kommer från den källan. Ahad Ha’am hade efter en resa i Palestina 1891 skrivit en pamflett om ett bekymmer han såg efter den första vågen av östeuropeiska judar som flydde till Palestina från progromerna i Ryssland och Östeuropa. ”De judiska bosättarna behandlar araberna fientligt och grymt, gör orättfärdiga intrång och slår dem skamlöst utan särskild anledning och visar till och med stolthet i att göra så”. Han förklarar det med att den som blir fri från ett upplevt slaveri kan ha en ”… benägenhet till repressiv tyranni…” Han uttrycker i en profetia att det kan bli mycket svåra konflikter i framtiden om de bofasta araberna kommer att känna sig undanträngda. 1920-21 började Ahad Ha’ams profetia besannas. Arthur Ruppin, som då var ledare för den sionistiska världsorganisationen,WZO, i Palestina, bekräftade insikten: ”Det arabiska hatet mot oss är i stor utsträckning vårt eget fel. Sionismen kommer att sluta i en katastrof om vi inte finner en gemensam plattform och om vi inte finner vänner och förståelse för våra intressen i den bredare arabiska världen…”.
Ahad Ha’ams tankar om ett Palestina som ett extraterritoriellt kulturellt och andligt centrum för judenheten i stället för en judisk nationalstat, väckte sympati hos en grupp judiska intellektuella från i huvudsak assimilerad miljö i Väst- och Centraleuropa. En av dem var filosofen Martin Buber. Kretsen kring honom ”delade övertygelsen om att sionismens framtid stod och föll med ett samarbete med palestinierna och deras ledare och med den muslimska världen. Martin Buber varnade för en sjukligt förstorad nationalism ”vars företrädare såg ett judiskt hemland i Palestina som en absolut princip och sanning”. Han fruktade att en judisk stat skulle tjäna som instrument för andra makters intressen. Han ansåg att sionismens uppgift var att upprätta ”ett permanent och vänskapligt samförstånd med araberna på alla livets områden i vårt gemensamma land.”
Kretsen kring Martin Buber bildade 1925 Brit Shalom (Alliansen för fred). Gruppen drev under Wienkongressen 1925 tesen att Palestina skulle bli en stat med två nationer och att ”Palestina alltid skulle bebos av två folk och att denna ömsesidiga respekt därför var nödvändig.” Man befarade att omvärldens växande sympatier för den arabiska befolkningen i konflikten skulle försämra möjligheterna för sionismen. Om en judisk stat etablerades som en ö i ett arabiskt hav, skulle man bli starkt beroende av stormakterna och leda till en ”garnisonsstat” som använder våld för att kontrollera både inhemsk arabisk befolkning och gränserna mot andra arabstater. Ernst Simon var en annan av Brit Shaloms grundare, menade att den judiska kulturen redan år 70 (kristen tideräkning) insett att judar inte behövde någon stat och att världen omkring ännu inte nått den insikten. ”Vi förvandlade då en nationell olycka till en fruktbar grodd för ett nytt liv. Sionismen har inte rätt att vrida historiens hjul bakåt.” Brit Shalom drev att invandring aldrig skulle få skapa judisk majoritet.
En motsatt linje företräddes av Vladimir Jabotinsky, journalist barnfödd i Odessa 1880. Han bröt 1925 med WZO och bildade en ny världsorganisation av Sionistiska revisionister. Han trodde inte på samarbete med araber. Han ville skapa en järnmur av militärt våld bakom vilket judar kunde tränga undan araberna tills de insåg att det inte var någon idé att göra motstånd mot sionismen. Jabotinsky menade att västerländsk kultur överglänste österländsk, därför skulle man införa västerländsk kultur genom kolonisering med militärt våld. 1936 anslöt sig Ben Gurion helt till Jabotinskys linje. Brit Shalom hamnade i bakvatten.
Sionismen drev alltmer mot militärt övertagande av hela Palestina och britterna blev en huvudfiende för de mest militanta. 1940 bildades de judiska terrororganisationerna Irgun och dess utbrytning Sternligan i huvudsak för att driva ut engelsmännen. Men Stern sökte hjälp av Nazityskland att skapa den judiska staten efter samma totalitära principer. Berlin var ointresserade och Stern togs till fånga. Irgun tog över efter Sternligan under ledning av Menachem Begin i samarbete med Yitzak Shamir. Dessa drev att hela Erez Israel skulle tillhöra det judiska folket odelat, inte som FN föreslog ett delat område. Palestinska uppror uppstod också mot förslaget, de hade ingen erfarenhet av att bygga en stat. När tiden närmade sig då brittiska mandatet skulle upphöra i maj 1948, ökade terrorn genom att byar förstördes. Aktionerna kulminerade den 9 april 1948 då de två terrorgrupperna Irgun och LEHI attackerade byn Deir Yassin, som gjort en överenskommelse med de judiska ledarna i Jerusalem om att få skydd mot terror. Terroristerna mördade män, kvinnor och barn och skändade liken som slängdes i brunnarna. De överlevande fördrevs. Irgun åkte sedan runt i högtalarbilar i hela Palestina och ropade ut namnet Deir Yassin och skapade på det sättet en stor flyktingvåg utan att någon offentligt uppmanade palestinier att fly.
Här ligger en av de många palestinska erfarenheter som säkert ligger bakom Hamas attack den 7 oktober 2023. Strategin var troligen att få Israel att visa en sida som kunde få omvärlden att dra bort sitt stöd. Men där misslyckades man. Västerlandets politiker och många av sina kristna kyrkor har hittills gett sitt halv- och helhjärtade stöd till Israels krigföring, så att de kunnat behålla tron att man kan utradera Hamas militärt. Det kommer de aldrig att kunna göra, lika lite som Hamas med palestinierna ska kunna utradera judarna. Men Israel kan mycket väl krossa sitt eget statsbygge om man inte tar sig i akt i tid.
Israels opposition inklusive fredsrörelse behöver få landet att avbryta annektering och ockupation. En stor och svår uppgift som behöver allas vårt stöd. Fredsvilja finns hos folket.