Denna text har varit införd i Västerbottens-Kuriren den 25 juli i år. Lisa Tegby är präst i Umeå.
Påvens samtal till den katolska församlingen var ett uttryck för solidaritet. Det var också en påminnelse om att Gazakriget inte är ett religionskrig utan drabbar både muslimska och kristna palestinier, skriver Lisa Tegby.
När fotbollsfantaster i min närhet med stor glöd och entusiasm följer damernas EM tänker jag på Franciskus, den argentinske påven som dog i påskas. ”Av allt som är oviktigt är fotboll det absolut viktigaste”, sa han med glimten i ögat men alldeles allvarligt. Fotboll var en av tillvarons goda kryddor för honom. Så är det för flera, inte minst i dessa dagar.
Förra veckan fick jag en annan anledning att tänka på Franciskus. Då handlade det om livets verkliga viktigheter, nämligen omsorg och solidaritet med dem som förtrycks, kämpar och lider.
Den gångna veckan bombades nämligen Den heliga familjens kyrka i Gaza, som den katolska kyrkan där heter. Till den kyrkan ringde påven varje kväll alltsedan kriget mellan Israel och Hamas bröt ut i oktober 2023. Också när han var som sjukast i vintras ringde han. Under en tid var församlingen i Gaza hans enda kontakt med yttervärlden. Han visste att de behövde stöd och kontakt.
Vad han sa vet jag ju inte, men att hans telefonsamtal gav dem kraft och hopp är jag säker på. Och så länge han levde fortsatte den gamle och sjuke påven sin kontakt. Han blev inte less. Han tappade inte modet fast någon förändring inte tycktes ske. Han tyckte inte att han hade fullt upp med sitt eget. Han orkade se och höra. Han stannade kvar.
Påvens samtal till den katolska församlingen var ett uttryck för solidaritet. Det var också en påminnelse om att Gazakriget inte är ett religionskrig utan drabbar både muslimska och kristna palestinier.
Tre människor dödades i bombningen av den katolska kyrkan. Flera skadades och byggnader förstördes. Bombningen var ”ett misstag” och ”ska utredas” som den israeliska armén så ofta säger när civila dödats. Problemet är ju att bomber och missiler inte gör skillnad på kyrkor och bunkrar eller på barn, civila och terrorister.
Det är så outhärdligt, detta krig, detta folkmord, där mer än 60000 människor hittills dödats varav mer än hälften är kvinnor och barn. Över en miljon människor jagas fram och tillbaka inom det lilla ockuperade området. Sjukhus bombas, operationer får göras utan bedövning, skolor jämnas med marken och utlämningsställena där mat delas ut har blivit dödsfällor. Nittio döda den ena dagen, trettio döda den andra, femtio den tredje…
Medan de barn och föräldrar som lyckats komma fram till matutdelningen i Gaza förtvivlat sträcker fram sina byttor och skålar för att åtminstone få något att äta bygger jag koja med en treåring.
Vi äter vinbär och blåbär. Jag lyssnar till femåringen som gör kluriga vattenexperiment och när ettåringen i familjen plötsligt är trött på att titta på blommor eller springa efter bollar och skriker av hunger finns det alltid något att ge henne. Sommarliv med barn är en glädje och en gåva. Intensivt ibland men mest uppiggande. Maskar och myror, blomvattning och bollars förmåga att rulla blir plötsligt väldigt intressant och spännande. Livet är rätt märkvärdigt ändå. Jag får på nytt öva mig i förundran.
Det är väl en naiv fråga, men nog kan man undra varför i all sin dar det finns krig och förtryck i en värld som rymmer så mycket gott och vackert.
Eller ska man fråga tvärtom: Hur kan det trots allt finnas så mycket gott och märkvärdigt i en värld där krig och galenskap, makthunger och orättvisor tycks ha så mycket makt? Hur kan någon ringa det där telefonsamtalet varje kväll? Hur orkar någon stå och operera på det där bombskadade sjukhuset? Varför ger inte demokratikämpar, klimatkämpar, fredskämpar upp?
Är det hoppet om att en annan värld ändå är möjlig som gör att de kan släppa taget om sina egna bördor och sin egen bekvämlighet? Är det tron på att varje god handling, varje uttryck för medmänsklighet har betydelse och bidrar till förändring trots att man inte har någon garanti om att allt ska sluta väl? Är det glädje över livet, över barnen och fotbollen och humlesurret och vänskapen som ger lust och kraft att jobba och dela och stödja?
Å dessa dåraktiga krig, i Gaza och på andra håll! Å dessa lögnare och förtryckare! Vi ser vad de gör och vi vet att en dag kommer de att reduceras till smutsiga skamfläckar på historiens sophög. Vår vrede ska de ha. Vi glömmer dem minsann inte mitt i vår sommarlek. Men vi ska också visa dem vår kraft genom att vara med i hoppets bärarlag, de som inte är säkra på hur allt ska bli, men som vet att varje steg i förundran och medmänsklighet förebådar sanningens och rättvisans triumf.