Det har skett en viss återgång bland LO-medlemmar i stödet för SD. I SCB:s senaste partisympati-undersökning uppger 25% i år mot 30% förra året att de röstar på SD. Samtidigt är siffran för sympati för SD bland LO-männen 32%, en siffra som varit stabil över tid.
Ekonomihistorikern Lovisa Broström vid Göteborgs universitet skriver om detta i Flamman nr 30/25, där hon bl a återger tankar från amerikanska böcker i ämnet och egen forskning. Siffrorna avspeglar främst att det handlar om förlorad status för arbetarmännen: ”De vill inte ha medborgarlön, de vill ha respekt”. Broström visar på hur vänstern däremot främst har förklarat förskjutningen åt högerpopulism med materiella omständigheter; brister i välfärden, sjukvård, effekter av handelsavtal, sjunkande reallöner. Andra förklaringar har handlat om att Socialdemokraterna och Demokraterna i USA tappat arbetarväljarna för att de betonat kulturfrågor, feminism och minoriteters rättigheter. Ytterligare en förklaring till marschen högerut ger Joan C. Williams i sin bok Outclassed. Den globala kapitalismen de senare decennierna har inneburit att traditionellt manliga arbetarjobb försvunnit, vilket har medfört en osäkerhet på arbetsmarknaden, skriver hon.
Arbetarmännens stolthet som yrkesarbetare och deras stabila roll som familjeförsörjare har urholkats. Vem är de annars?
Williams, som själv är juridikprofessor, riktar sig till medelklassen med dess nedlåtande hållningar: ”Om du själv bryr dig om klimatförändringar, abort eller vill försvara demokratin, måste du bry dig om den lägre medelklassen”, för klassblindhet är självdestruktiv för den som har progressiva värderingar. Och hon uppmanar vänsterns intellektuella – att gå i familjeterapi! De behöver lyssna till berättelserna istället för att föraktfullt tala nedsättande och avfärda dessa män som blivit reaktionära. De är förlorare i den moderna kapitalistiska ekonomin, ekonomiskt och statusmässigt.
På Utö i den södra stockholmska skärgården möts gammal och ny värld. Jag var där med min fru och vår son några dagar i början av augusti. Öns historia är lång. Malmbrytning har förekommit i 700 år från 1100-talet till 1800-talet, då Sveriges viktigaste järnmalmsfyndighet. Här skildras arbetares villkor i gruvmuséet och på skyltar runt äldre platser och byggnader. Gruvor mer än 200 meter djupa (det tog mer än en timme att klättra ner på isiga stegar/repstegar vintertid), där sprängning skedde efter eldning i berget, var arbetsplats för både män, kvinnor och barn. Idag är de vattenfyllda hål. Lösdrivare i Stockholm och kriminella tvångsrekryterades och tolvåriga pojkar åkte med på malmvagnarna som bromsare i den branta backen ned till hamnen.
De togs ur skolan för ett arbete som kunde kosta dem en arm eller ett ben – och stängd framtid för utbildning. I öns torp bodde torparfamiljerna som betalade arrendena med dagsarbeten hos herrarna. Mycket slitsamt kvinnligt arbete fanns runt dessa verksamheter. Under rysskrigen på 1700-talet stod det militära som arbetsgivare för många.
Idag är Utö ett turistparadis med ca 240 fastboende och med upp till 70 000 besökare sommartid. Här ligger fina segel- och motorbåtar i båthamnen. Restauranger, krogar, affärer och småhandel håller öppet för gästerna. För att få verksamheterna att fungera utförs det många arbeten, många osynliga eller i skymundan: städning av boendena, bokningar i receptioner, arbeten i köken, affärerna och bageriet, varutransporterna, sophanteringen och källsorteringen.
Vi gäster är sommarlediga i vår stil. Vid värdshusets utebord ute sitter unga män där samtalsämnena är inskränkta och flyter ovanpå. Här sitter även de distingerade och välmående äldre gästerna och i byn finns de aktiva barnfamiljerna med kläder och utrustning för hiking, cykling och segling. Det utstrålar välstånd och kulturell status. Utö är dock ingen snobbig ö som vissa skärgårdsöar har blivit. Här finns människor från olika klasser och plats för avspända möten. Utan dess arbetarklass skulle dock varken medvetna medelklassbesök eller de övre skiktens självklara residerande finnas kvar särskilt länge.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.