När jag har presenterat mina samtalsgrupper på förbundets sommarmöten har jag sagt att det är en grupp för oss som tänker lite långsamt. Det vill säga vi som inte omedelbart kan komma på en begåvad fråga eller kommentar till ett föredrag, utan behöver lite tid att smälta det som har sagts innan vi vet vad vi tycker, eller hinner tänka vidare. Och som kanske hellre samtalar i mindre grupp än upphäver vår röst i större sammanhang. Vi är några stycken, har det visat sig.
När jag föreläser om religionsdialog brukar jag nämna fyra olika former av samtal, som har olika mål och olika karaktär. En är debatten, där olika åsikter ställs mot varandra och syftet är att vinna. Ordet kommer av latinets debatere, som betyder slå ned, slå fast. I debatten slår man fast sanningar och slår symboliskt ner den andre. Men i allmänhet resulterar den mera i att människor befästs i sina egna åsikter än att de övertygas av den andre.
Diskussionen är en mjukare form av samtal än debatten. Här kan det handla om att intellektuellt komma fram till lösningen på en fråga. Förhandlingen är en tredje form av samtal, där målet är att komma fram till något gemensamt, genom att ge och ta. Där kan en stå fast i sin åsikt, men pragmatiskt ge efter på punkter som är just förhandlingsbara.
Dialogen, menar jag, är en samtalsform som inte har något yttre syfte, utöver att lära känna varandra – att lära känna den andra, men också lära känna sig själv bättre. I dialogen behöver en inte komma med någon fast ståndpunkt eller åsikt, utan den handlar mer om ett gemensamt sökande och insikten att vi har fått två öron och en mun. I dialogen är det okej att tänka lite långsamt – tillsammans.
Vi som tänker lite långsamt skulle ha stått oss slätt i ett samtal med debattören Charlie Kirk, som tragiskt mördades i USA den 10 september i år. I reaktionerna efter mordet har en del även om de inte instämt i hans åsikter framhållit att han var en person som stod för ”det öppna samtalet” när han bjöd in till offentliga debatter, där vem som helst kunde ställa en fråga eller utmana honom. Det handlade alltså om debatt, där det fanns en vinnare – som oftast var Charlie Kirk. Jag föreställer mig att det hände att någon annan ”vann” debatten – men i alla de korta klipp han lade upp på sociala medier var det förstås han som vann, med rubriker som ”Charlie Kirk DESTROYS NN in a debate”. Han var en skicklig retoriker med tydliga talepunkter, som förutsåg de flesta frågor som kunde komma.
En av de som utmanade honom var en ung man som kallar sig Parker på sina många sociala media-kanaler, och som ibland lade upp klipp på YouTube som hävdade att det var han som vunnit – vem som vinner kan alltså ligga i betraktarens öga. Parker har någon sorts podd där folk, mest MAGA-anhängare, ringer upp honom för att debattera, och han lägger ut klipp från dessa samtal för att visa upp hur okunniga och korkade dessa är. Det är i mina ögon inte bättre än det Kirk höll på med, även om Parkers motståndare är anonyma och inte syns i bild. De är i allmänhet just okunniga, har gissningsvis låg utbildning och ingen retorisk skolning. De är chanslösa.
Ett ”öppet samtal” kan inte vara öppet om det inte finns utrymme för eftertanke, lyssnande och provtänkande, där deltagarna är öppna för att de kan ha fel. Kirk och Parker är extrema, och står i en amerikansk tradition där studenter övas i retorik och debatteknik på universiteten – men visst finns tendensen med förenklade och polariserande debattinlägg också hos oss.
Som jag skrivit tidigare inlägg (30/3-25) tror jag att Förbundet kristen humanism skulle kunna spela en viktig roll i att främja öppna samtal om vi gick in för det. Det är inte lätt att släppa sina förutfattade meningar om den som har en annan åsikt än en själv – etiketterna kan sitta hårt. Samtalen kommer inte att uppstå av sig själva, det krävs övning, intention och metoder för att få alla, både de som tänker snabbt och de som tänker långsamt, att våga delta i dem. Men jag tror det är livsviktigt i en tid av hårdnande retorik att vi satsar på att möjliggöra dem.
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.