I början av september i år kom Lars Trägårdh med sitt förslag till svensk kulturkanon (En kulturkanon för Sverige, SOU 2025:92). Många röster har hörts. Här är några.
Björn Wiman (DN 2.9.25) ser den som ett skrattretande surrogat för en riktig kulturpolitik medan Marciej Zaremba (DN 25.9.25) gärna hade tagit emot den som en guide till det svenska när han kom från Polen 1969. För Sara Meidell (Västerbottens-Kuriren 2.9.25), är kanon i bästa fall något att polemisera mot, som symbol för en tid då försök görs att blanda bort korten kring kulturpolitik, skolpolitik, bildning.
Mycket skulle kunna sägas om varje kanons innehåll, om vad som ska fångas in, från det finkulturella till det folkliga, från konstföremål till vardagsföremål, seder, institutioner och lagstiftning. Somligt kan ses som ett jagande efter vind, att söka nagla fast en gemensam mental minnesbank för människor inom Sveriges gränser. Varje försök till kanon väcker frågor om hur samhället speglas och om behovet av dialog i det mångfaldiga.
Meidell och Wiman lyfter fram den ideologiska funktionen, att vara en slöja över Tidölagets bantning av resurserna för kultur, skola och bildning, allt det som ger förtrogenhet och vägar in i samhället. Mot detta står Zarembas plädering för en kanon som stöd för de invandrare som söker efter möjliga rötter i det nya landet.
En kanon kan vara klasspräglad. Anna-Lena Laurén (DN 3.9.25) refererar till Väinö Linnas Okänd soldat, en roman som uttrycker det finska torparfolkets erfarenheter från inbördeskrig och världskrig. Starkt ifrågasatt av kritiken när den kom 1954. I Sverige avvisades den upproriska Pippi Långstrump av Bonniers. Två exempel på klassbetingade moralismer.
För att mota kritik för moralism beskriver Trägårdh sina 100 förslag som fönster mot olika sektorer, inte som rättesnören. Fönster som ska vårdas med regelbunden omprövning. För att säkra kvaliteten ska finnas en pengastark stiftelse så att styrning från politiker undviks: Medel ska föras från Allmänna arvsfonden för ”att stärka värden som gemenskap, bildning och inkludering i samhället, dvs. ledorden för kulturkanon.” Men hur kan en statligt bildad stiftelse vara fri från staten när staten utnämner kanonvårdare?
Gemenskap, bildning och inkludering är grunden för denna kanon. En bekännelse till tre fenomen som vittrat ned under decennier, genom individualiserande marknadskrafter och genom politiska beslut som skapat anorektiska skolor och (folk-)bildningsinstitutioner. Hur en stiftelse, med ett kapital på 150 miljoner kronor, kan balansera detta är inte en öppen fråga, utan en omöjlighet.
Det finns paralleller mellan kultur och teologi. Teologin är ett mångfaldigt fenomen som inte heller är lätt att vårda. För en tid sedan efterlyste SD en kulturkanon för Svenska kyrkan. Med tanke på att kyrkan haft en kanon i form av bibel, bekännelse och lära (i år är det ju 1700 år sedan konciliet i Nicea 325) blir det grädde på moset. Man vill lyfta fram älskade psalmer och kyrkobyggnader.
Här påminns jag om det biskopsbrev om lärande från 2021 som just innehöll bl.a. älskade psalmer, men där mer teologi hade behövts som komplement till all fin pedagogik (https://www.kyrkanstidning.se/debatt/var-finns-manniskan-kyrkan-och-forsoningen-i-biskopsbrevet/ och https://www.kyrkanstidning.se/debatt/bortom-biskopsbrevet-behovs-mer-av-medveten-teologi/).
Gemensamt för kultur och kyrka är att det inte räcker med en kanon som innehåller högt värderade ting, det må vara Carl Jonas Love Almqvists Det går an eller nicenska trosbekännelsen. Det behövs kitt mellan tingen i form av berättelser, grundade i olika gemenskaper. Flera berättelser och dialoger mellan dessa. I det sekulära och det religiösa. En bukett av mångfaldiga kanoner. Gemenskaper ska fördjupas och broar byggas.
En bukett av olika kanoner osv. kan ses som en from förhoppning. Frågan är ändå hur vi ska använda Trägårdhs 100 punkter. Ska själva tanken på en kanon avvisas? Eller ska vi ta spjärn mot de faktiska punkterna? Enkelt motstånd eller en svår dialektisk dialog?
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).