Jag har inte kunnat släppa Pekka Mellergårds föredrag på vårt sommarmöte. Insikten att den 47:e presidenten i USA inte kommit till makten av en slump, utan att han burits fram av en rörelse som startade 45 år tidigare av kristna ledare med syfte att motarbeta liberalism och jämställdhet var en chock. Det är inte han som är det största problemet, utan Heritage Foundation, Seven Mountains, Project 2025 och Turning Point – liksom förstås tech-miljardärerna och andra som enbart drivs av girighet.
Därför skulle jag önska att vi slutade bry oss om den s.k. presidenten (sedan han kallade Marianne Budde den s.k. biskopen väljer jag att benämna honom så). Det är mycket frestande att förfasa sig över, och skratta åt, att han blandar ihop Grönland och Island och tror att det finns pingviner där – men jag börjar få en otäck känsla av att det är meningen att vi ska skratta och förfasa oss.
Jag tror vi är många som inte vill ta hans namn i vår mun, och värjer oss när han dyker upp i TV-rutan. Malin Ullgren skrev i DN (23/1): ”Som en digital sjukdom äter han sig in i varje plattform som finns i våra hjärnor”. Vi måste alltså detoxa oss.
Vi måste detoxa oss, och istället försöka förstå vad det är som händer under, bakom och omkring hans vansinniga utspel. För den hemska sanningen är ju att det värsta som kunde hända vore om någon lyckades skjuta honom – då skulle MAGA-rörelsen bara få ännu en martyr och J. D. Vance & co, folk som framstår som mindre sinnesrubbade än han men har samma agenda, ta över.
Jag känner mig lite konspiratorisk när jag har en känsla av att snart kommer någon att bestämma att den 47:e presidenten inte längre är en tillgång för rörelsen och se till att nästa hälsoundersökning visar att han inte längre är ”fit for office”. Men jag tror att det är en utveckling som inte är helt osannolik, och att när det händer är det inte läge att dra en lättnadens suck, utan snarare tvärtom att vara ytterst vaksam.
Jag skulle verkligen önska att media slutade intressera sig för den s.k. presidentens alla upptåg, och istället rapporterade om de krafter som understödjer honom, försöker se de bredare sammanhangen, kopplingen till amerikansk historia. Exempelvis läste jag en afroamerikansk aktivist på Instagram som påpekade att även om det kan ligga något i jämförelsen med tyskt 30-tal så agerar ICE som de ”slave patrols” som fångade in förrymda slavar i sydstaterna.
I väntan på att media skärper till sig hoppas jag att alla läser Pekka Mellergårds text i Årets bok, ”Hur kunde det gå så här långt?” Och jag avger härmed ett heligt löfte att aldrig mer dela något meme om den s.k. presidenten, hur fyndigt det än må vara.
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.