Jag blev betänksam när jag i förra fredagens DN läste den initierade ledarkolumnen av Gina Gustavsson om kristen nationalism. (DN 16/1 – 26). Hon hade många väl underbyggda poänger som jag delar, bland annat att kristen nationalism är en del av den nationalistiska högern som växt sig stark i Trumps USA men också växer så smått i Sverige. Hon raljerar lätt med Joel Halldorfs entusiasm kring att intresset för kristen tro eller gudstro växer bland unga i Sverige, men undviker hans försök att nyansera innehållet i det växandet. Men det är inte nyansering hon söker utan slagkraft i sin sekulära analys. Ur sekulär synvinkel är religiös nationalism en farlig fiende eftersom den i många fall söker absolut makt, oavsett om den är judisk, muslimsk eller kristen och just därför hotar den sekulära nationalismen. För visst härbärgerar Sverige också en sekulär nationalism, som eftersträvar absolut makt över de religiösa strömningarna i landet. De ska veta sin sekundära plats i Sverige och inte sticka upp sitt tryne.
Som kristen humanist och internationalist med historiska rötter i den socialliberalism som med hjälp av socialdemokratin drev fram vårt lands sekulära och demokratiska politik under 1900-talets första hälft, ser jag viktiga poänger med en stat som ger utrymme för mångfalden av religiösa och politiska rörelser. Men det är viktigt för en demokratisk och sekulär stat att stävja konflikter och maktspråk mellan dessa rörelser och där är den politiska sekularismen också en viktig kraft att räkna med. Sekularismen är inte tydligt organiserad men den lever stark tvärs över alla politiska rörelser i Sverige. Den är för många ett fullvärdigt alternativ till en religiös ideologisk överbyggnad och skyddar sin nuvarande maktposition mot alla religiösa föreställningar.
Vad jag vill komma till är att det finns många sorters kristen religion i vårt land, på samma sätt som det finns många sorters islam och judendom. För många i det sekulära Sverige är tro på Gud synonymt med bokstavstro och fundamentalism. Det är en gudstro som ofta gör sig synlig genom maktanspråk – där den egna trosföreställningen ses som högre och sannare än andras. Det kan bli synligt inom familjer och släkter, inom organisationer och företag eller i det politiska spelet. Men det finns en stor och bred religiositet inom alla religioner, inklusive den kristna, som inte söker makt och överordning utan samverkan och tillitsfull växelverkan. Den är nästan osynlig i samhällsdebatten men kan bli synlig för den som ställer sig mitt i den svenska vardagen och ser hur människor finstilt stöttar, backar upp, bekräftar varandra i handling mer än i uttalanden.
Den senare typen av kristen tro präglade det som kommit att kallas den nyevangeliska väckelsen under 1800-talet i Sverige. Vi hade då en statlig luthersk kyrka som krävde erkännande av kyrkans lutherska tro med auktoritet förstärkt av kunglig lag. Ordet nyevangelisk betyder att befolkningen började läsa bibeln utan teologiska pekpinnar men troligen stimulerade både av franska revolutionens tre ledord och av den lutherska pietism som flödade in med de karoliner som blev fria från sin ryska fångenskap. Pietismen var fortfarande luthersk, men mer känslomässigt bottnad än teoretiskt och läromässigt. Den nyevangeliska väckelsen som spreds bland bönder och industriarbetare samspelade med nykterhetsrörelser och arbetarrörelser genom att skapa personlig integritet och självförtroende genom kollektivt samarbete för att förbättra de egnas och andras livsvillkor. Det är den folkliga rörelse som parallellt med industrialiseringen och utvandringen förändrade synen på auktoritet i breda folklager. Ibland beskrivs detta skede som Sveriges oblodiga revolution som aldrig fick någon vederhäftig historieskrivning då den antingen klassades som socialistisk eller parakyrkligt religiös. Men det var en revolution som var socialt riktad och förespråkade bildning och skolning för de fattigaste och mest utsatta.
I min historieskrivning bröts denna trend i slutet av 1800 och början av 1900 – talet då den fundamentalistiska väckelsen från USA på allvar flödade in i landet, bland annat genom Pingströrelsen. Dess nya ledare bar på en reformerad men kalvinistisk syn på ledarskap som gudomligt och oberörbart, präglat som det var av USA:s koloniala historia av krig och blodig erövring av jungfruligt land, där ledare måste visa styrka. Redan där fick Sverige del av en frikyrklig kristendom som sökte makt genom kristen mission, som länge varit öppen för amerikanska influenser av fundamentalism och bokstavstro. Vi känner igen den som i uttrycket evangelikal kristen tro. Den har länge varit marginaliserad i vårt land men idag har Kristdemokraterna, som grundades av Pingströrelsens grundare i Sverige Levi Petrus, blivit företrädare för en mer politisk och nationalistisk kristendom, inspirerad från USA. I min värld bryter den mot centrala värden i den kristendom som idag förordar demokrati, internationalism och universalism: Älska din nästa som dig själv. Här är inte man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri. Här är vi alla ett i Kristus, tolkad av Jesus som en titel som sammanfattar hela mänskligheten och allt som lever.
Foto: https://k-of-g.com/
Sten Högberg är pastor i Equmeniakyrkan.