Vi befinner oss i en militär upprustningsvåg i terrorbalansens namn. Runt omkring oss lyfts vapentekniker och militärstrategier upp på dagordningen. Beredskapsplaner sätts i gång för att förbereda oss för värsta tänkbara scenario – en kärnvapenurladdning, allt igångsatt av den amerikanske presidenten som kräver att Västeuropas länder ska ta större del i den kapprustning med Ryssland och Kina han själv inte mäktar med när han ska hjälpa Israel att ta kontroll över Mellanöstern-regionen. För någonstans har USA börjat dra sig ur den demokratiska gemenskapen och börjat odla sina egna neokoloniala intressesfärer i samspel med den kristna sionism bland amerikaner han lierat sig med.
Det är en sionism som strävar efter Harmageddon – den stora slutstriden mot Gog och Magog som många amerikanska evangelikaler idag menar är Iran. Denna extremt förvanskade kristendom föreskriver dödlig hämnd med övermäktigt våld i Jesus namn för att förbereda Jesus återkomst, inte för att hjälpa det judiska folket utan för att man är övertygad om att alla judar blir kristna när Jesus kommer tillbaka till det nya Jerusalem. Gud bevare oss för sådana irrläror. Det finns uppgifter om att amerikanska officerare i detta krig mot Iran motiverar sina soldater med att de deltar i Harmageddon och förbereder Kristi maktövertagande på jorden.
Det som händer i vårt eget land är att vi dras in en geokonflikt med absurda konsekvenser. Våra egna nationalistiska maktsträvare i regering och riksdag kräver kontroll både högt och lågt och nåde den som kritiserar maktspråket, den gör gemensam sak med terroristerna som håller på att nästla sig in i vårt samhälle för att radera ut våra svenska värderingar. Men de är själva på god väg att radera ut våra viktigaste svenska värderingar – tillit, gästfrihet och demokrati.
Vår egen fredsrörelse är handikappad av den höga nivån av krigspropaganda och ligger lågt. Det är troligen det mest strategiska just nu. Det kommer en framtid då fredsfrågan kommer att växa sig allt starkare ur folkdjupen och då gäller det att fredsrörelsen är på tårna.
Jag själv återkommer ideligen till det jag började inse när jag arbetade med boken Gästfrihetens gränser och hopp. Det är insikten om att det min kristna tro bärs av är en tro på att den mänskliga tillvaron bärs av tillitsfull samverkan mellan människor och kulturer genom ömsesidiga överenskommelser om att upprätthålla fred. Insikten om att Jesus budskap är ett kärvt eko av Abrahams fredsavtal med sin Herre. Ett fredsavtal som är universellt.
För att komma till kärnan vill jag lyfta fram det djupa samförståndet mellan Jesus och anfadern Abraham och hans relation till den inre röst som han efter många omständliga turer erkände som Herre, i konflikt med de stadsgudar och övergudar som florerade i de mesopotamiska, kanaaneiska och egyptiska områdena där han rörde sig med sin klan av inköpta slavar. De var hans och hustrun Saras kontrakterade boskapsskötare; män, kvinnor och barn. Hans klan bestod inte av hans släkt utan av människor med olika ursprung och religiösa traditioner. Den enda släktingen var Sara som var hans halvsyster, en halvsyster som i bibeln beskrivs som en matriark med full makt över klanens fertilitet, mathållning och boskapsekonomi. En matriark med makt över vilka barn som skulle få leva och vilka som måste dö för att klanen skulle överleva. En matriark med religiösa rötter i staden Harrans dyrkan av månguden Sin.
Berättelserna om Abraham är litterärt sinnrika och komplexa och avslöjar ett författarskap som vill ge en föraning om underlaget för den senare lagen på Sinai. Det är ett författande som troligen skedde 600 – 700 år efter Sinai, när eliten i Jerusalem deporterats till Babylon i mitten av 500-talet f Kr. Babylon och som består av bevarade skrifter och kilskrifttavlor från tidig babylonisk tid, Abrahams tid och ännu tidigare skrifter från den sumeriska civilisationen.
Vi får möta en grubblande Abraham som kämpar med barnlösheten och med en inre röst som driver honom att utvandra från Harran till kanaaneernas land som befolkas av många folkslag med olika gudar. Rösten lovar honom en son men ställer krav på att han ingår ett fredsavtal. Det tycks innehålla ett löfte om att gestalta Herrens rättfärdighet och barmhärtighet i alla sina relationer med omgivande folk och dessutom förhålla sig pacifistiskt till alla som förbannar honom och ser honom som fiende. Istället för att hämnas ska han överlåta åt sin Herre – den inre rösten – att stå för förbannandet i den tappning Herren med sin universella blick anser mest framgångsrikt för att bygga fred.
Det och bara det är kärnan i det fredsavtal Abraham ingår och som han tycks försöka efterfölja trots att han tidvis tappar kontakten med Herren-Adonaj. Han tycks ibland luta sig mot en yttre kulturell röst – jebuséernas Gud – den högste som han i ett tidigare skede hade givit tionde till. Fredsavtalet märks i hans gästfrihet mot tre höga gäster på väg förbi, och hans förhandling för att rädda staden Sodoms främlingsfientliga befolkning om det bara var tio rättfärdiga i staden. Inte förrän han blir tvingad av Gud-El att offra sin son Isak – något han absolut inte vill, vilket märks genom berättelsens hemlighetsmakeri kring en rit som på den tiden var offentlig – inte förrän han i sista stund känner igen Herrens röst bryts förtrollningen.
Om Sara var klanens matriark var hon säkert inte bekväm med Abrahams inre röster. Isak kan mycket väl vara ett handikappat barn från födelsen och därför inte förväntat duglig som man. Flera berättelser antyder just det, såsom Saras vrede över Ismaels överlägsenhet över Isak och kravet på att Ismael ska dödas och i berättelsen om Isaks oförmåga att själv söka sig en hustru och Abraham får sända sin mest betrodda slav till Harran för att hos släkten få tag på en hustru åt Isak.
Först i berättelsen om Isaks söner framkommer att Isak är blind. Judiskt berättande har förmågan att lämna små antydningar som gör att den växer i komplexitet hos varje person som återkommande lever med berättelsen. Ingen kan hävda att en viss tolkning är sann, men ändå förändrar den livstolkningen och ibland hela civilisationer som fångar in berättelsens ethos.
Fredsavtalet om rättfärdighet och barmhärtighet och förbudet att hämnas – att inte förbanna den som förbannar – tycks ha varit ledstjärnan i flera berättelseren men också ledstjärnan i de senare profeternas kritik mot hur Israels kungar använder sin makt orättfärdigt. På samma sätt bygger Jesus sin förkunnargärning och profetiska kallelse på samma förunderliga fredsavtal, kanske 2000 år efter Abraham, då han beskriver Gud som kärlekens Gud.
’När kärlek översätts i social handling består sann kärlek av just det ethos som står för rättfärdighet – beredskap att göra rätt för sig – och barmhärtighet – viljan att uppoffra sig för andra som har det sämre. Även avståndstagandet till att förbanna främlingen, motståndaren eller fienden, innebär en icke-vålds-strategi som kräver en beredskap att hantera förtryck och förnedring utan maktutövning även om det handlar om risk för eget liv. Det är kärnbudskapet i kristen tro och något vi skulle behöva sträva efter att förverkliga i våra liv och därmed bli fredsbyggare.
Sten Högberg är samhällspedagog, teolog och ordinerad pastor i Equmeniakyrkan, bosatt i Göteborg.
Bild: Ett av Armarnabreven; kilskrift av äldsta kända fredsavtalen. Källa: Wikimedia Commons