Flera av 2020-talets februarimånader är fyllda av betydelse. Som föder frågor kring minne i politik och hos oss som individer.
Den 1 februari 2020 klassades covidviruset som samhällsfarligt i Sverige. Pandemin växte och fasades ut. Den 25 februari 2022 gav Coronakommissionen sin värdering av politiken.
Den 24 februari 2022 invaderade Putins Ryssland Ukraina.
Den 4 februari 2025 mördades 9 människor, de flesta utlandsfödda, på Campus Risbergska i Örebro. En kort paus av nationell sammanhållning följde.
Den 16 februari 2026 kritiserade Finanspolitiska rådet regeringen för oansvarig politik.
Den 28 februari 2026 intensifierades krigen i Västasien med USA:s och Israels attack mot Iran och Libanon. Irans folk ska ha frihet men bomber och brott mot folkrätten bygger inte demokrati. Eller slår det onda ut det onda?
Vilka spår ger alla dessa händelser på valdagen den 13 september?
Som pensionär minns jag pandemin för lägereldar (presskonferenserna), promenader längs Ume-älvens stränder, zoommöten och -gudstjänster och reminiscenser av folkhem i vaccinationsköer. Många äldre dog, det som kommissionen allra mest kritiserade.
Hur är beredskapen inför nya pandemier? Vad har hänt med företags och organisationers sätt att arbeta? Vad har ny fördelning mellan arbete på jobb och i hemmet betytt? Hur har mänskliga möten påverkats? I civilsamhället med dess gemenskaper och meningsgivande uppgifter. Där många inte längre tar varandra i hand, vid fridshälsningar och andra möten.
Kriget i Ukraina fortsätter. Rättvisa (landets gränser bevaras) ställs mot fred (öppet krig undviks) (bloggen 2023-02-24 https://kristenhumanism.org/2023/02/24/ukraina-i-den-lilla-och-i-den-stora-varlden-om-realism-och-hopp-under-fastan/).
NATO-medlemskapet med dess garantier urholkas. Vad betyder ömsesidigt skydd (artikel 5) när USA ändrar politik? Där vi fortsätter att acceptera USA:s militära närvaro i Sverige (DCA-avtalet) utan förbud mot kärnvapen (se Lars Ingelstam https://www.dn.se/debatt/tiden-ar-nu-riv-upp-dca-avtalet-med-usa/).
Kriget i Ukraina har redan påverkat Sverige. Tidigare inflationsimpulser från krig och pandemi urholkade reallönerna. Nu kan detta upprepas genom kriget i Iran. Budgetmässigt ska militären rustas, järnvägar skyddas från förfall och vår gemensamt betalda välfärd, vård, skola, omsorg, barnbidrag, stärkas. En välfärd urgröpt av vinstintressen och brottslighet. Vilka ska betala när befolkningen åldras, när färre barn föds?
Våra politiker har i bred enighet bestämt att allt detta nödvändiga till stor del ska betalas av barn och barnbarn genom ökade räntor på statsskulden. Samtidigt sänks skatterna i år, med lägre moms på mat och större jobbskatteavdrag. Framtiden intecknas.
I migrationsfrågan har rädslor styrt sedan förra valet. Men när tonåringar och små barn deporteras växer motståndet. Alla ansvariga partier signalerar reträtter, delvis omprövning i sak, delvis neutralisering av en besvärlig fråga.
Folklig mobilisering kan förändra asylpolitiken. Där det inte räcker att demonstrera i det digitala (forskarna Livia Johannesson och Noomi Weinryb https://www.dn.se/debatt/att-demonstrera-vid-tangentbordet-duger-inte/) Men hur möter vi de flyktingar som söker sig till oss i spåren av nya krig (Iran) och en accelererande klimatkris?
I valet 2022 trumfade egenintressen människovärde och värdighet. Kortsiktighet och brådska slog ut långsiktighet och tålamod. Klimatfrågan reducerades till pris vid pump. Hos politiker i samspel med oss väljare (bloggen 2022-09-22 https://kristenhumanism.org/2022/09/22/efter-valet-nar-varderingar-viker-for-egenintressen/).
Får det anständiga mer plats i höst? Hur bryter vi en hotande acedia – leda, lättja, liknöjdhet? Hur blir hoppet ett verb?
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå. Foto: Vid Umeälven, Anders Kristoffersson