Integration har varit ett modeord inom politiken i minst tio år men då främst uttryckts som ett misslyckande. Nuvarande regeringsunderlag har då beskrivit föregående regerings hantering av flyktingfrågan efter folkinvandringen 2015 negativt.
Alliansen ledd av Moderaterna var de som öppnade gränserna med uppmaningen till oss att ”öppna våra hjärtan”, en mycket viktig uppmaning från landets ledning inför en plötsligt uppkommen ny samhällsutveckling. De korta orden skapade en beredskap hos många av landets invånare som bar humanistiska värderingar och skapade en explosionsartad aktivitet i civilsamhället många organisationer.
Denna aktivitet tog myndigheterna på sängen. Flyktingmottagning stod inte på myndighetssamhällets agenda, annat än som en liten hanterlig bäck. Inte som en flod. Integration är något som ständigt sker i en samhällskropp vid stora och små förändringar. Det sker utan myndighetsutövning och därmed utan myndighetskontroll och utan styrning av politiken. Men när trycket i en plötslig samhällsomvandling sker måste myndigheterna delta och då är frågan om det sker i lugn ordning och med tillförsikt, med tillit till den egna förmågan att organisera och se till att de positiva effekterna så tidigt som möjligt övervinner de negativa effekterna av att människor med utmattning, sjukdomar och trauman efter flykt från krig och katastrofer flödar in i en samhällskropp som lever i sin traditionella rytm.
Problemen växer om samhällsfunktionerna inte drivs av humanistiska värderingar utan av makt och kontrollbehov. Om byråkratin hindrar människor att ta ansvar och lösa situationer utanför boxen uppstår svåra slitningar i de stödsystem ett samhälle byggt inom ramen för traditioner och politiska system. Sverige har haft fred i betydelsen att ha sluppit krigshandlingar inom territoriet, och därför har politiken lockats till att dra ner på beredskap för att använda pengarna till mer värdeskapande åtgärder.
Händelserna 2015 skapade en chockvåg genom alla samhällsinstitutioner som kom att blockera viktiga politiska beslut och tvinga fram panikartade och ogenomtänkta ordningar. Oavsett samhällsinstitutionernas problem att få grepp om integrationsutmaningens alla delar, så fortgick den naturliga integrationsprocessen i civilsamhället. En naturlig integrationsprocess innehåller både gästfrihetshandlingar och värdekonflikter.
Gästfrihetshandlingarna innebar att enskilda personer, föreningar, företag och religiösa rörelser som kyrkor, moskéer och synagogor agerade efter egna förutsättningar. Där humanistiska värderingar fanns hos enskilda och beslutsfattare lades mycket ideell energi på att lösa uppkomna problem med mat, omvårdnad, kläder, boende, i den nära omgivningen helt utan samhällsstöd. Svenska familjer gick in som ”gode män” åt ensamkommande flyktingar och backade upp deras utbildning och orientering i det svenska samhället.
Genom civilsamhällets agerande laddades också många flyktingar och invandrare med hur svenska värderingar fungerade i praktiken. Värdekonflikter uppstod överallt där människor som levde ett tryggt liv upplevde sig åsidosatta när främlingar kom och rörde om i samhällsbilden. Främlingsrädsla kan skapa många olika yttringar beroende på vilka värderingar man socialiserats in i genom familjens fostran och sammanhanget man växt upp i. Människor som växt upp med kränkningar, mobbning, droger, arbetslöshet, kriminalitet och sjukdom och kamp mot samhällets kontroller, har sällan mycket till övers för humanistisk gästfrihet som kräver uppoffringar av de egna resurserna.
Konflikter kan föda våld på individnivå – som sedan sugs upp av politiska subkulturer – och skapar grus i den naturliga integrationsprocessen om inte myndigheterna förmår att mota den utvecklingen tillräckligt snabbt utan att samtidigt blockera möjligheten för andra i civilsamhället att utöva gästfrihet. Detta är genomgående och naturliga processer i en integration. Att integrera större flyktinginflöden in i ett stabilt samhälle handlar om minst 30 år, längre om politik och myndighetsutövning lägger hinder i vägen.
Att regeringskonstellationerna efter flyktingvågen försökte hantera integrationen genom att försöka stoppa inflödet är en naturlig panikåtgärd som samtidigt skapar en politisk agenda för framtiden. När sedan politiska oppositionspartier gör politik av integrationsprocessens konflikter och suger upp de främlingsfientliga röster som finns i samhällskroppen, då blockeras den naturliga integrationen bit för bit och konfliktmönstret förstoras i massmedia medan gästfrihetsprocessen kommer i skymundan. Därmed försämrades integrationen delvis av oppositionen eftersom det var minoritetsregeringar som bara fick igenom beslut som kunde samla en majoritet i riksdagen.
När sedan högerkoalitionen vann valet 2022 och Tidöavtalet blev styrdokument, överladdat med SD:s främlingsfientliga önskemål, försämrades integrationen ännu mer eftersom M, Kd och L gick med på mycket för att få igenom något av sitt egeet under Sd:s hot att annars fälla regeringen. Tidöregeringen har hela tiden anklagat minoritetsregeringarna för att ha förstört integrationen och därmed vara ansvariga för det utanförskap och den kriminalitet som växt fram med mord och sprängningar av allt yngre utförare. Samtidigt har man själva tagit politiska beslut som försämrar möjligheterna för integration och påbörjat utvisningar av invandrare som faktiskt hunnit integreras trots att man motiverar utvisningarna generellt att det är kriminella.
Inför valet har SD blivit tydliga med att man vill utvisa alla utomeuropeiska flyktingar trots att de fått permanent uppehållstillstånd om man får makten igen. Men även brittiska medborgare som bott länge i landet utvisas av byråkratiska skäl trots att hela familjen lever i Sverige. Tidöregeringen visar en fullständigt hänsynslös och inhuman invandringspolitik som uppenbart inte är ekonomiskt motiverad utan bär på andra motiv.
När integrationen sker på civilsamhällets initiativ och villkor med aktivt stöd av samhällets institutioner och politik då finns maximalt stöd för en god integration som är till gagn för Sveriges växande både ekonomiskt, kulturellt och värdemässigt. Då kan konfliktartade processer successivt arbetas bort och tilliten i samhället växa.
Sten Högberg är samhällspedagog, teolog och ordinerad pastor i Equmeniakyrkan, bosatt i Göteborg.