Jag skriver detta onsdag kväll då det står klart att vi slipper en regering med SD-ministrar. Lättnaden är enorm, så låt oss unna oss att glädjas!
Men sedan behöver vi fundera på var vi befinner oss. Är den högerextrema vågen bruten, eller handlar det bara om att rasismen blivit normaliserad då den flyttat in i de andra partierna, samtidigt som de mest extrema har röstat på partier till höger om SD?
Jag ska inte hänge mig åt den sortens spekulationer – men tror vi måste konstatera att det kommer att krävas mycket arbete för att humanitet och solidaritet ska få bli honnörsord i politiken igen.
Det som gjorde mig mest förvånad var det låga valdeltagandet. Bland mina bekanta, vare sig de hejar på Tidö eller oppositionen, uppfattade jag att känslan av ödesval var stark och att det var oerhört viktigt att gå till vallokalen. Men så tänkte uppenbarligen inte 20% av svenska folket. Det är en viktig lärdom: vi som är engagerade i sociala och politiska frågor är kanske en minoritet, trots allt. Många som röstar har inte följt några debatter eller läst några analyser av vad partierna står för – de bestämmer sig i sista minuten, och det kan vara ett utspel i en plånboksfråga eller det utmålade hotet från islam som fäller avgörandet.
Är det den nya polariseringen: de politiskt engagerade kontra de som inte bryr sig? Alla behöver inte bli partimedlemmar, alla kan inte förväntas ägna sin fritid åt olika former av världsförbättring – men hur kan vi bidra till ett politiskt samtal som engagerar fler? Hur för vi samtal – kanske inte främst med politiska motståndare utan med de ointresserade?
Det som skrämmer mig mest i det som skett efter valet är det oförblommerade misstänkliggörandet mot muslimer och andra väljare i Orten, som såväl SD- som M-politiker anser inte borde vara här och ännu mindre ha rätt att rösta i svenska val. Det är så förfärligt att jag saknar ord. Det började ju veckorna innan valet, då judar och kampen mot antisemitism instrumentaliserades för att smutskasta muslimer.
Dialogen och samarbetet mellan människor av olika tro, framför allt judar, kristna och muslimer är nu något som vi måste prioritera: det är bara genom att stå vid varandras sida i interreligiös solidaritet som vi kan hejda den här utvecklingen. Det finns många lokala initiativ som behöver lyftas, men fler måste startas. Och vi måste informera oss om islam, om islamofobiska troper, om judendom, om antisemitiska stereotyper för att kunna bemöta det människor häver ur sig, ofta utan att ha tänkt efter.
Det är helt enkelt dags för kristna humanister att steppa upp!