Jag fastnade för några rader i en intervju i tidningen Flamman med framtidsforskaren Karim Jebari. Så här står det:
– Hållbarhet är en illusion. Vi kommer hela tiden att misslyckas med det och då ger man till slut upp. Man jagar ett mål som är ouppnåeligt. Vi har aldrig varit hållbara, varken vi eller några andra icke-mänskliga djur. Vi lämnar alltid lite förstörelse efter oss.
Så vad är lösningen?
– Att bygga förutsättningar åt framtida generationer så att de kan bygga förutsättningar till nästa generation.
Det här med att istället för att jaga ouppnåeliga mål låta sitt engagemang tempereras av realism tror jag är viktigt om vi inte ska bränna ut oss och ge upp. Och då kanske den förkättrade tanken om arvsynd kan vara till hjälp. Är kanske orsaken till att revolutioner aldrig leder till bestående frihet, jämlikhet och syskonskap utan förr eller senare urartar just att man haft en alltför idealistisk människosyn, som inte räknar med våra inneboende drivkrafter till girighet, makt och våld – det vill säga inte räknat med arvsynden?
Det är förstås vanskligt att tala om arvsynd, det är ett belastat begrepp. Men om det inte tolkas som att det uttrycker hela sanningen om människan utan som den realistiska insikten om att vi hur mycket vi än strävar aldrig kan bli ofelbara är det användbart. Förutsatt att vi som teologen Matthew Fox talar om att vi också bär på en ”arvvälsignelse” – på engelska ”original blessing” som motpol till ”original sin”.
Vi kommer, med Jebaris ord, alltid att lämna efter oss förstörelse – men vi har också kapaciteten att bygga upp. Predikarens ord om att allt har sin tid – en tid att riva ner, en tid att bygga upp (Predikaren 3:1-8) – handlar väl om det.
För många år sedan var jag på en helg som Dominikansystrarna ordnade på Marielund under rubriken ”Kristet lagom”. De utgick från (den möjligen felaktiga) etymologin att lagom betyder att något ska räcka laget om, och att en kristen livsstil borde handla om att anpassa sin konsumtion så att det räcker åt alla.
Men kanske kan vi också – även om det låter tråkigt – tänka oss att vi ska sätta upp lagoma mål, för att inte ge upp när vi inte når de orealistiska målen. Och att ha ett lagom engagemang, så att vi inte tror att vi är ofelbara superhjältar som ska bära världen på våra axlar, utan vara lite förlåtande mot oss själva och varandra när vi inte riktigt orkar. Eftersom vi är både felbara och kapabla till gott. Ett hållbart engagemang, kanske vi ändå kan tänka oss?
https://etidning.flamman.se/p/flamman/2026-10-08/a/en-hoppfull-guide-till-varldens-undergang/1187/2476900/76422942