Det pågår en stor geopolitisk förändring mitt framför våra ögon och vi i väst verkar inte (vilja) hänga med. Vi bevittnar hur det amerikanska imperiet, som dominerat sedan tidigt 1900-tal och i synnerhet efter 1945, är på kraftig tillbakagång. Som andra imperier i historien har det blivit ”over stretched” genom att greppa över för mycket och till sist kan det inte längre hålla samman. USA, det enda imperiet som har haft global dominans nådde sin peak under 1990-talet när det kalla kriget tog slut. Då befann sig världen i vad en del statsvetare myntat som ”The unipolar moment”; ett läge då ingen annan stormakt kunde mäta sig med USA.
Med Bush och senare Clinton och dem som idag kallas neocons (https://sv.wikipedia.org/wiki/Neokonservatism) valde USA dominans – hegemoni – istället för att gripa tillfället att tillsammans med omvärlden bygga en världsordning och säkerhetspolitik bortom öst och väst. Inte minst i Europa kände vi då av och ser idag konsekvenserna av denna hybris och arrogans som kännetecknat den amerikanska utrikespolitiken. En ny frontlinje genom Europa har bildats och kriget har återvänt till kontinenten. Samtidigt har världen blivit multipolär eller multinodal. USA och väst är inte längre den makt som ensam dominerar. Idag växer nya noder fram såsom BRICS och Shanghai Corporation Organisation.
Imperiet har länge levt på en militärindustriell maktapparat, fördelaktiga regler i internationella institutioner såsom Världsbanken, IMF och WTO samt lånade medel genom en påtvingad dollar som världsvaluta. Nu dignar det både under gigantiska inhemska sociala och ekonomiska problem och under externa. Som hegemon har det kunnat diktera villkoren, vilket Kanadas premiärminister Mark Carney erkände i sitt tal i Davos: västländerna har gynnats av den regelbaserade världsordningen och accepterat underordningen i utbyte mot skydd . Nu klarar varken USA eller Västeuropa att dominera längre.
Nyliberalismen inom EU och Storbritannien samt neokonservatismen i USA handlade om mission. Nu skulle hela världen omvändas till västerländsk demokrati. Neocons i USA kom att omfatta både ledande demokrater och republikaner. Då ideologin byggde på ekonomisk och militär dominans med en militärt ingripande utrikespolitik för att sprida demokrati, behövdes det en moralisk legitimitet som legering ovanpå råa maktanspråk; väst var de goda som hade besegrat först nazismen, sedan kommunismen och socialismen för att i slutet av 1990-talet ha nått historiens slutpunkt. Den politiske filosofen och statsvetaren Francis Fukuyamas bok End of History and the Last Man från 1992 inspirerade dessa eliter, inte minst vår egen Carl Bildt. Efter första världskriget utropade president Wilson att världen hade gjorts ”safe for democracy”, nu utropades ideologiernas död och den västerländska liberala marknadsekonomin som historiens evolutionära slutstadium. Den västerländske (mannen) hade inte längre bara en plikt och ansvar, som britterna att civilisera vilden, utan även rätt och skyldighet att utbreda demokratin.
I kölvattnet av att både socialdemokratin som politisk kraft har backat och nyliberalismen segrat ihjäl sig växer en högernationalistisk reaktion sig stark i Västeuropa. Den är obehaglig (https://www.flamman.se/elefanten-i-rummet-2/). Men vi ser även en liberal reaktion där både (s)-märkta, gröna, liberala och traditionellt konservativa partier blir reaktionära, och delvis auktoritära mot sina kritiker (se min tidigare bloggtext), i relationen till och i konflikten med Ryssland, ett land med uppenbart auktoritära drag. Där diplomatins krassa och svala realism behövs jagas alla som hävdar att det är nödvändigt att lyssna till och beakta Rysslands talepunkter för att inte Ukrainakonflikten skall eskalera än mer och t o m riskera att övergå i användning av kärnvapen. Väst har konsekvent valt att inte ens ha diplomatiska kontakter under det mer än fyraåriga kriget, än mindre att acceptera punkterna. Den historiebeskrivning som lämnas här bygger på öppna källor och kan ifrågasättas, men att lyfta fram hur motparten ser på situationen samt att dra andra slutsatser än majoriteten inom vår nuvarande narrativ är inte detsamma som att var ”prorysk”.
Med the unipolar moment i ryggen valde USA och EU:s stora länder, inklusive Storbritannien att runda den FN-stadgade folkrätten. På 1990-talet uppmuntrande Tyskland Slovenien och Kroatien att bryta sig loss från Jugoslavien, Storbritannien och USA utrustade den kriminella Kosovo Liberation Army för Kosovos frigörelse och Nato bombade Belgrad. Allt hade som yttersta syfte att bryta sönder Jugoslavien, vilket bidrog till Balkankrigens blodiga förlopp. Tony Blair höll i samband med Belgradbombningar ett tal som åsidosatte folkrätten om länders suveränitet till förmån för moraliskt legitima ingripanden för staters självbestämmande. Nato gick från att vara en försvarsorganisation till en intervenerande organisation.
Där i 90-talet etablerade väst den unipolära världsordningen byggd på egen dominans och moralisk rätt. Det var den som senare lade grunden för Rysslands brott mot folkrätten genom sin annektering av Krim samt gjorde att Donetsk och Luhansks vilja till självbestämmande angavs som skäl för intervention i Ukraina. Det finns en direkt länk mellan västs agerande på Balkan och Rysslands i Ukraina.
Likaså bröt USA:s invasion i Afghanistan, Irakkriget i början av 2000-talet samt kriget mot terrorn mot folkrätten. Dessa invasioner och abstrakta krig sades ”befria” länder men slog sönder Irak, förstärkte talibanerna och gav grogrund för rörelser som Al Qaida och IS. Fortgående stöd till och tystnad om Israels övergrepp mot palestinier samma tid har ytterligare bidragit till att se västs dubbla moraliska måttstockar samt till att urholka bilden av väst i omvärlden.
Tillbaka till 1991, en avgörande tidpunkt då nutidshistorien stod och vägde, då valde USA väg genom att utropa sig till segrare i Kalla kriget. De och tyskarna svek överenskommelsen med Gorbatjov om att inte utvidga Nato i utbyte mot ett återförenat Tyskland. Den nybildade staten Ukraina skrev in neutralitet i sin konstitution. Steg för steg tog dock Nato in fler medlemmar och 2008 körde Bush över EU:s ledare och tvingade fram inbjudningar till Georgien och Ukraina om Nato-medlemskap. Merkel insåg att Ryssland skulle se detta som en krigsförklaring mot dem.
När Ryssland invaderar Ukraina 2022 och senare i april samma vår, har försök till samtal om fred och en gemensam säkerhetsordning för både Ryssland och Ukraina avfärdats av väst under många år. I raden av avfärdanden finns Rysslands röda linje om ukrainskt Natomedlemskap 2008 och där finns CIA:s inblandning i maktövertagandet 2014 – av många sett som en statskupp. Där finns förespeglingar om fredsförhandlingar och överenskommelser om autonomi inom ukrainska nationen för Donetsk och Luhansk, skydd för minoriteter, ryska språket och bevarad neutralitet inom Minskavtalen samtidigt som USA och väst upprustar ukrainska armén och bygger militärbaser. (Likheter med USA:s anfall mot Iran under pågående förhandlingar). Där finns avfärdandet av Rysslands sista vädjande till Biden i dec -21 och saboterande av fredsfördraget i Istanbul i april -22, som Zelenskyj var på väg att underteckna när Boris Johnson åkte till Kiev med budskapet: ”Skriv inte under, fortsätt kriga, vi backar er”.
Att amerikansk politik sedan många år öppet deklarerat att de sett ett krig i Ukraina som strategiskt önskvärt samt inte ens ser rysk expansion västerut som trolig försvinner i narrativet om kampen mellan det stora onda landet och dess frihetskämpande lillebror Ukraina. Det är symtomatiskt att det bara blir en notis i DN (här till höger), det som vänder hela förståelsen . Likaså har informationen undanhållits i västliga medier, i synnerhet i Europa, om att USA och Storbritannien ser det som ett gynnsamt proxykrig för att försvaga (weakening) Ryssland, där Ukraina står för manskapet och de för vapnen och den avancerade teknologin.
I ett läge där ena parten uppfattar sig utsatt för ett existentiellt hot är den moraliska frågan om goda och onda underordnad nödvändigheten att finna en väg till fred. Den kan endast uppnås genom det som vi tidigare ägnat oss åt: diplomati. När istället narrativet odlas om att Putin är en ny Hitler, så finns ingen annan väg än total kamp för att besegra fienden. Det är dock både felaktigt och farligt i en värld med kärnvapen. Konflikten bör snarare förstås som den före 1:a världskriget där stormakter drevs in i krig genom kraftmätningar mellan varandra. Vi ser nu denna upptrappning äga rum på nytt bl a med försök att hindra varandras handelsflottor och farleder, informationskrig och drönarattacker som nålstick in i varandras länder.
I den nya världsordning som nu växer fram pågår det tre öppna konflikter och en i vardande, med olika komponenter men med USA som gemensam nämnare och med västländerna som undersåtar. Dessa är konflikterna i Ukraina, Israel/Palestina och Iran samt de ökade spänningarna med Kina. Ingen av dessa konflikter har Trump som startpunkt; han är dock mer krass och hoppar över det narrativa spinnet. Han har sett USA:s tillbakagång och vill extrahera så mycket som möjligt ur läget. Han vill tjäna pengar på att avsluta Ukrainakonflikten när det inte går att ”vinna”, dra sig ur Mellanöstern (men har kört fast ännu mer i regionen genom anfallskriget mot Iran, eskalerat konflikten och är förlorare) och vill fokusera på Kina men fortfarande med bibehållen amerikansk dominans. Det går dock inte, världen ser inte längre ut som den gjorde 1991. Idag sätter sig andra makter emot; varken Ryssland, Iran eller Kina accepterar USA:s, de dominerande EU-ländernas eller Storbritanniens ageranden längre. Det har skärpt konflikterna.
Vi är i ett mycket allvarligt läge. Ukrainakonflikten (liksom i Mellanöstern) är nära att eskalera och att dra in fler stater i ett utökat krig, en del menar att vi sömngångaraktigt är på väg in i ett tredje världskrig. Idag saknas stater och västledare som kan stå för och föra fredens och neutralitetens talan. Rysslands invasion av Ukraina innebar att allianstänkandet stärktes på bekostnad av nödvändiga diplomatiska ansträngningar för gemensam säkerhet. Sverige och Finland är nu med i en expanderande militärallians med bilateralt avtal om amerikanska militärbaser på svensk mark – och är därmed mer exponerade för rysk aggression. Propagandan i väst är stark, ”alla” talar upprustning, militärbudgetarna ökar bortom all rimlighet och krigsretoriken ökar spänningarna. Våra ledare intalar sina befolkningar om plikten av beredskap att sända sina söner och döttrar ut i ett huvudlöst krig med Ryssland, en kärnvapenmakt. Äldre generationers ledare; brittiska och amerikanska FN-rådgivare, diplomater, statsvetare, ambassadörer, militärer och CIA-analytiker är alla mycket bekymrade över läget. https://www.youtube.com/watch?v=zpzVnVbohWg
Om vi inte besinnar oss, genomskådar retoriken och narrativen samt inser att i den nya världsordning som nu växer behöver EU:s stater och Storbritannien visa mer aktsamhet och realism. Annars riskerar vi att snart vara indragna i ett ännu större krig än i Ukraina – som om det inte vore nog. Västs fantomsmärtor över förlorad makt (USA) och förlorad trygghet (Västeruropa när storebror lämnar oss), om än falsk, är nödvändiga att förstå som just fantomsmärtor. De skall inte ageras på. Allt annat är bortom sans och rimlighet.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.