Antisemitism har blivit ett politiskt modeord för att trycka ner politiska motståndare i Sverige, Europa och Israel. Många av dessa motståndare har rötter Palestina och övriga Mellanöstern och är själva utsatta för antisemitism.
Under Stefan Löfvens regeringstid reste företrädare för en israelisk-judisk organisation runt mellan västvärldens regeringar med ett dokument där man listat en rad punkter om vad som definierade begreppet ”antisemitism”. Man begärde av varje statschef att underteckna ett avtal om att aktivt motverka antisemitism enligt listans definitioner. Löfven skrev under och satte, på grund av okunskap om konsekvenserna, svensk statsförvaltning i en fälla. Bland alla punkter som var helt oproblematiska och riktiga definitioner fanns en som fått orimliga konsekvenser: det var punkten som definierade kritik av sionism som antisemitism.
En judisk-brittisk journalist på The Guardian, som också skrev artiklar för den judiska tidningen Haaretz, skrev vid samma tid en artikel som DN återpublicerade. Han varnade statschefer för att skriva under, eftersom just denna punkt skulle omöjliggöra eller försvåra alla västvärldens länder att agera mot Israels steg mot en allt våldsammare etnisk rensning, eftersom det är den sionistiska politikens historiska mål. Ännu allvarligare är att det lägger en våt filt över all opposition mot den förda politiken inom Israel. Den judiska fredsrörelsen har blivit bakbunden om den inte lyckas stå ut med att bli beskylld för antisemitism när den kritiserar regeringen eller bjuder motstånd mot dess politiska beslut eller tar aktiv ställning mot ockupation av Västbanken och belägring av Gaza.
Massakern den 7 oktober 2023 har varit guld värd för Israels etnonationalistiska regering eftersom den ökat den judiska befolkningens fruktan och hat gentemot palestinier. Därmed har även svängrummet ökat för våldsaktioner mot palestinsk befolkning i både Gaza och Västbanken som gränsar till och överträder gränsen för de internationella lagar som förbjuder etnisk fördrivning och genocid – folkmord. All kritik mot Israels aktioner i den riktningen möts idag med anklagelser om ”antisemitism”.
Vad är då antisemitism? Efter romarnas rivning av Jerusalems tempel för att få slut på det judiska upproret på 70-talet e.Kr. förbjöds judar att bosätta sig i eller besöka Jerusalem. Men judar levde redan i alla storstäder i både det persiska imperiet och det romerska imperiet sedan över 500 år. De judar som tvingades lämna Jerusalem hade många platser i den dåtida kända världen att flytta till. Men det var en sorg för hela den judiska diasporan att förlora sitt centrum. Deras nya centrum blev tre judiska akademier i Mesopotamien och den nybildade akademin i Jabneh, en liten by en bit från Jerusalem. Akademin i Jabneh uppstod när alla bokrullar smugglades ut ur templet innan det förstördes – troligt med romarnas goda minne. Där bearbetades alla de frågor som världens alla synagogor ställdes inför i diasporan. I varje betydande stad i Europa hade judar organiserat sina synagogor under romarriket. Synagogorna lärde ut profeternas principer till sina medlemmar – att leva för sin stads bästa i vilken stad eller kultur man än levde. Synagogorna följde Talmud – vishetlitteraturen som samlats av akademierna i Mesopotamien och Jabneh i Palestina. Medlemmarna betalade skatt och synagogan ansvarade för socialtjänst för de fattiga, änkorna och de faderlösa och utbildning för barn och ungdomar. De hade ingen präst men en föreståndare och lärare.
Synagogorna i de europeiska storstäderna var högkulturella noder med egen postgång och eget banksystem med ränta som gjorde dem till en källa för kungar att låna till sina arméer.
Dessa högkulturella små centra i det underutvecklade medeltida Europa skapade ett hat bland den fattiga befolkningen, som beskattades av de kristna biskoparna och kungarna i stadsstaterna. Man såg ju att ingen av judarna led av svält under hungersnöden i de agrara samhällena. Kungar som skuldsatt sig kunde lätt skapa folklig hatstämning mot judar i staden om de ville bli av med sina skulder. Judarna fick inte arbeta med vad som helst men tilläts att handla med varor och driva bankverksamhet.
Den europeiska antisemitismen uppkom eftersom judarna var de enda representanterna för de semitiska folken som fanns i städerna. De kulturellt fattiga hade lätt för att hata kulturellt rika personer och att få för sig att de hade rikedom och makt över mycket man inte förstod. Den kristna kyrkans propaganda mot det muslimska imperiet i söder, som naggade Europa i kanten, representerade också en högkultur som var kulturellt överlägsen. Den höll judar i sina städer högt genom deras lärdom och stabila handelsförbindelser. Även Sassanidernas persiska imperium i öster, innan de hamnade under muslimsk arabisk överhöghet, såg lärda judar som viktiga aktörer i de högsta politiska råden. Även Ottomanska imperiet hade judar högt uppe i rådgivande organ. Bara i Europa frodades antisemitismen.
Bland de semitiska folken räknas de som talar arameiska, arabiska och hebreiska. Därför är alla arabisktalande och arameisktalande också semiter, alltså de kristna, judiska och muslimska palestinier som befolkat området de senaste 2000 åren.
Andra världskrigets nazism med förintelse av judar, handikappade, mentalsjuka och andra icke-arier blev en vändpunkt för många judar som växt upp med ett pacifistisk förhållningssätt gentemot europeisk kristen kultur. De började bryta med pacifismen och planera hämnd. När Teodor Hertzl började samla skarorna som utsattes för progromer och våld i de östeuropeiska länderna och ryska provinserna så fanns det en underström av hämnd och upprättelse av förlorad värdighet. När möjligheterna ökade för europeiska judar att flytta till Palestina med hjälp av sionistiska organisationer mötte de en semitisk kultur som utarmats av två förödande krig och konflikter mellan muslimska provinser i det Ottomanska imperiet.
Plötsligt kom judar från en högindustriell europeisk militärkultur, som berikat sig på kolonier över hela världen, till en miljö med fattiga beduiner och fåraherdar i ett halvökenområde. Det finns ögonvittnen från östeuropeiska sionister på resa i det semitiska Palestina i början av 1900-talet, som såg hur judiska bosättare förnedrade och slog och stal från palestinska fåraherdar och som såg dem som ”undermänniskor”. De hade tagit med sig europeisk kultur.
Den sionistiska rörelsen valde vid tiden för Israels bildande att välja ”järnmurens” väg att med våld underkuva eller fördriva den semitiska befolkning och bygga en europeisk eller västerländsk högteknologisk stat. I linje med det återskapade man den nästan utdöda hebreiskan, men en hebreiska som bar den moderna västerländska kulturen in i det semitiska området i Mellanöstern. I det har man haft västerlandets europeiska stater med sig. Men sionismen är inte längre semitisk utan en västerländsk koloniseringskultur av samma typ som den Europa koloniserade Amerika med och gjorde dess urbefolkning till andra klassens medborgare.
Det går en djup klyfta mellan den internationella judendom som förkastar staten Israel och den judendom som stödjer den. Om Israel framhärdar med sin västerländska kolonisering, där urbefolkningen och dess kultur ska utraderas, riskerar Israel att implodera och förgöra sig själv. Och den bryter fullständigt mot kärnan i judisk tro och gudsbild där man inte kan härska över andra med våld utan att förlora kontakten med sin Gud.