För en tid sedan kom orden i Johannesevangeliet upp i ett samtal: ”Sanningen skall göra er fria” (8:32). På ett annat ställe frågar Pilatus Jesus: ”Vad är sanning?” (18:38). Sanningen är central i påsken och även ett centralt begrepp inför förbundets sommarmöte i år.
Det är ett begrepp vi inte kommer undan. En demokrati överlever inte om inte vi förhåller oss till ett sanningsbegrepp. Postmodernismen har beskyllts för att relativisera vad som är sant men lärde oss nog främst att det handlar om makt; att det finns olika perspektiv, infallsvinklar och erfarenheter som ofta dolts under majoriteters eller dominerande gruppers syn på vad som är sant. Liksom teologer från länder där västerländsk mission lagt grund för kristna kyrkor genom befrielseteologi, svart teologi eller annan kontextuell teologi lärde oss att se på tro och sanning med nya ögon. För att inte tala om hur feministisk teologi både i väst och från globala syd lyft fram kvinnliga erfarenheter. Betyder det att sanning blivit sanningar eller att sanningen blivit subjektiv och relativ?
Många är nog överens om att sanningen ligger bortom eller innanför yttre tolkningar och erfarenheter. Att som man få syn på sin del i hur patriarkal struktur gynnat mig och begränsat kvinnor eller att som västerlänning få ta del av andra människors berättelser av vad 500-årig västerländsk dominans gjort i deras samhällen och liv, kan leda till att orka ta in eller att förneka denna erfarenhet. Inom religionsdialog har just detta, att ta del av varandras tro och erfarenheter hållits som viktigt, just för att sanningen om vad som erfarits och skett inte ska relativiseras. Det bygger på en tanke om att vi – på varsin sida av en erfarenhet – gemensamt håller oss till det sanna. Att ta in eller förneka – båda hållningarna bygger på sanningsbegreppet. Det vi håller för sant och bygger moral kring är nära förbundet med kunskap.
När ny kunskap kommer in i systemet behöver den orkas tas in i ens eget eller sin egen grupps perspektiv för att vi skall förbli sanna, trogna mot det som djupast är sant. I ett sådant kairos-ögonblick – där erfarenheter av oförrätt delas och blickar möts – där erfar båda det sanna. Ibland orkar vi inte gå dit. Då vet vi även det – och även det är sant för båda parter.
Dogmatism, ideologisk renlärighet och fundamentalism stänger alltid perspektiven och stänger ute sanningen. Vi lever i en tid där västerlandet haft svårt kring sina egna överideologier och sin dominans. På 1990-talet förklarades ideologiernas död och liberalismen hade segrat. Nyliberalismen, tron på marknaden och individen som konsument och eget subjekt, sattes över andra tankar om vad en människa är. Vid sidan om nyliberalismen växte nykonservatismen – neokons – fram i USA. Den handlade om USA:s roll i världen, om att hävda supremacy och oumbärlighet. Som enda kvarvarande supermakt och imperium såg de nykonservativa – de finns både bland demokrater och republikaner – det som landets ansvar och plikt att förverkliga och försvara amerikanska intressen och värden över hela klotet. Länge har det samlade väst hållit det för sant och rätt mot övriga världen. Så legitimeras dagens krig.
Nu när liberalismen segrat ihjäl sig har mer nationalistiska krafter tagit vid. De finns i Europa, de finns i MAGA-rörelsen, i Israel. De tar vid i en tid då västs dominans utmanas och tid som centrum i världen försvagas. Än så länge lever de liberala krafterna i synen på sig som moraliska föredömen men de behöver de nationalistiska rörelserna på sin sida för att behålla makt, nationellt och på världsscenen.
Efter andra världskrigets slut byggdes folkrätten upp och FN-systemet blev centralt kring hur världens nationer försökte rädda freden, stärka mänskliga rättigheter och skapa gemensam utveckling. Västländerna var i hög grad pådrivande kring framväxten av starka institutioner och regelbaserad samexistens. I framväxten av de mänskliga rättigheterna fanns i botten ett erkännande om sanning ur olika kulturer och religioner och med folkrätten och diplomatin byggdes institutioner upp för att möjliggöra dialog och förhindra nya krig. Idag är dessa institutioner kraftigt hotade och vi lever i en tid där makten över narrativen – propagandan runt föreställningarna – påverkar vilken kunskap och vilka bilder av verkligheten vi får.
Vi tar inte längre in andra perspektiv i väst. I västeuropa klarar vi inte ens att tydligt stå upp för folkrätten, inte när det gäller oss själva eller våra allierade. Vi klarar inte att se andras blick på oss.
Sanningen skall göra er fria. Det är lätt att bli cynisk och fråga sig – vilken sanning? Men, och det kanske är den djupare insikten, i den text evangelisten valde att teckna ned mellan Jesus och Paulus; den att de förde en allvarsam dialog med varandra om sanningen, väl medvetna om och respekt för att ha olika mandat för sin makt och med massorna omkring sig vars ledare piskat upp falska bilder och föreställningar om makt och sanning.
Utanför min text vill jag meddela att för en tid sedan avled Erik Lundgren, en av medarbetarna här på bloggen, efter en tids sjukdom. Han var en varm personlighet som under många år deltog i Förbundet Kristen humanisms verksamhet. Det kommer bli ett tomrum är efter Erik, men bevarar ljusa minnen.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.