Psykiatri på avvägar

Psykiatrin har haft problem i många år med köer och brist på vårdplatser. Men den nuvarande situationen med ADHD – diagnoser för tankarna till en gökunge i boet. ADHD – diagnoserna kommer ursprungligen från barn och ungdomspsykiatrin. ADHD som diagnos kom 1987 och växte sej starkare, vidgades och fördes successivt in i vuxenpsykiatrin. Den första ADHD – medicinen godkändes i Sverige 2002.

De neuropsykiatriska diagnoserna (ADHD, ADD och autism) utgör idag så stor del av vuxenpsykiatrin, att den traditionella psykiatrin tenderar att trängas undan. Det finns ett samspel med elevvården vid våra skolor som kräver utredning av barn och ungdomspsykiatrin, för att ge resurser för stöd till skolorna. Hela cirkeln drivs på av ett marknadstänkande som eldar upp behoven, inklusive utskrivning av medicin mot ADHD (centralstimulerande medicin).

Det finns givetvis både barn och vuxna som har svårare besvär av ADHD, som fått god hjälp via utredning och sedan medicin samt i bästa fall också psykoterapi. Det jag vill uppmärksamma med denna blogg är att gränslinjen mot friska människor med lättare besvär vid krissituationer tenderar att hamna  bland de som utreds och medicineras. Just privata företag, som driver utredningar och läkemedelsbolag, har pengar att tjäna på att diagnoskriterierna blivit allt vidare. Patienterna blir bara fler och fler och göder privata mottagningar och läkemedelsbolagen.

Att människor med lättare psykiska besvär och ångest får diagnoser och centralstimulerande medicin kan leda till stigmatisering och fastnande i sjukroller som inte är bra för någon. Psykolog Anders Wesslund skrev 2014 på denna blogg en kommentar till en blogg om Per Olov Enqvists författarskap, som känns igen idag: ”I vår tid ska allt korrigeras (KBT), mätas (evidens) och styras (NPM). Att vi inte är herrar i våra egna hus, att ångesten är existentiell är alltför outhärdlig för många att ta in.”