Det här är en text om en text som inte ville bli till. En text som inte gick att skriva.
7 oktober förra året skrev jag på Facebook: ”Det finns inga ord”. Men jag fick snart veta att det visst fanns ord. Massor av ord. Ord som kastades som granater genom mitt Facebookflöde. Ord som sårade. Ord som inte tålde motsägelse. Oförsonlighetens ord.
”Det är inte längre någon fördel att ha vänner på båda sidor” sade Cecilia Uddén i en radiokrönika för ett år sedan. Så rätt hon hade.
Jag har en känsla av att vi är många som har tystnat, som inte gillar, kommenterar och framför allt inte lägger upp något som rör Israel och Palestina, inte för att vi inte bryr oss utan för att allt som sägs bara riskerar att öka polariseringen och konfliktnivån. Även att formulera böner kan bli en övning i diplomati som riskerar att göra bönen helt innehållslös.
Jag har gjort flera försök att skriva något om att vi som inte är direkt berörda av konflikten kanske har en skyldighet att försöka lyssna till och förstå olika röster. Men igår gav jag upp det sista försöket. Jag har inga ord som duger.
Det finns modiga röster som försöker se den andra sidans perspektiv, jag tänker på skribenter som Somar al Naher i Aftonbladet och ETC och Taliah Pollack i DN, och blev glad när jag hörde att Somar tillsammans med Judisk Krönikas redaktör Anneli Rådestad ingår i en grupp som möts för att samtala och försöka bygga broar.
Men för mig återstår nu bara att fortsätta lyssna.