Jag kan inte avhålla mig från att ta upp några trådar från den smärre storm, eller hellre, svaga till måttliga kuling som blåste upp efter min förra bloggtext om evangelisk teologi vs liberalteologi i efterdyningarna av Equmeniakyrkans kyrkokonferens och kyrkoledarval.
Det är inte på Kristen humanisms Facebooksida som debatten har förts utan på pastor Åke Nordqvists, när han okommenterat delade min förra bloggtext. Den som vill följa dess olika trådar får gå dit och läsa. Det kan vara både upplyftande och tyngande.
Det är två trådar jag själv har bearbetat sen jag tog en paus från debatten.
Den första var upplysningen från en av mina vänner att någon på nätet ifrågasatt att jag trodde på Gud. Då jag hittade uttalandet i en tråd på ovan nämnda Facebooksida, där Equmeniakyrkans IT-pastor ställer tre skarpa frågor till Åke Nordqvist om han står för den teologi jag för fram i bloggen. Som en sorts förklaring påpekar han att Sten Högberg inte tror att Gud skapat jorden. Jag bad honom visa källan till ett sådant påstående. Mycket riktigt hade han en källa som han publicerade i tråden. Det var ett citat från en bloggtext på Kristen humanism, som publicerades under pandemin då jag skrev en serie texter om skapelseberättelsen som Guds kärleksfulla lek att göra jorden beredd att härbärgera liv och ge livet förmåga att på sikt bära människan.
I sammanhanget hade jag ställt ifråga om Gud skapade ur intet eller ur djupen, som den amerikanska teologen Catherine Keller lutar åt. Den högt beläste teologen och IT-pastorn hade kommit fram till att jag därmed var heretiker och bröt mot en av kyrkans viktigaste dogmer. Jag blev mest orolig över IT-pastorns mission att identifiera heresier och falska trosföreställningar. Jag tror inte att det fungerar i längden inom Equmeniakyrkan. Intet och djupen är i sammanhanget bilder som fångar in det okända, det vi inte vet något om. Det är tveksamt om en metafor någonsin kan vara en dogm att hävda som absolut sann. Därmed är det inte heresi att läsa på annat sätt också.
Den andra tråden var en fråga jag fastnat på. Det var en önskan om att jag skulle förklara vad liberal människosyn var. Jag hade skrivit att jag skiljde på liberalteologi och liberal människosyn. En rimlig fråga, så jag började med att beskriva vilka andliga rötter jag hade i nyevangeliska väckelsen på 1800-talet och fortsatte med att beskriva den gudsvision jag hade under en dröm som 17-åring. Den drömmen har bestämt min väg mot en allt djupare andlig mognad, en väg som gäller än.
Så långt allt väl, men sen förmådde jag inte svara på vad liberal människosyn var för mig. Det har snart gått en månad sedan jag släppt tråden, men jag har inte släppt frågan. I en dröm fick jag en textstrof som metaforiskt målar men inte bokstavligt förklarar vad det handlar om. Jag prövar den textstrofen för första gången här. Den anknyter till mitt arbete med boken Gästfrihetens gränser och hopp, som jag numera är ute och håller föredrag om. Där skriver jag:
”När jag möter den andre som av något skäl ser sig som underlägsen mig då böjer jag mig ner för att få ögonkontakt och reser oss bägge upp som jämbördiga. När jag möter den andre som av något skäl ser sig som överlägsen mig då reser jag mig upp för att få en ögonkontakt som visar att vi är jämbördiga.”
Det är en livshållning som är riskfylld. Det har både Jesus, Martin Luther King och Dag Hammarskjöld bland många andra fått erfara.
Jag kallar den livstolkningen och den människosyn som ligger bakom för liberal. Det är ingen lära som går att göra fundament av. Det är ett livstolkande handlingssätt som måste omförhandlas och omtolkas för varje människa jag möter. Det är det Jesus lärt mig genom sina lärjungars berättelser. Vikten av att älska människan som vi älskar livets Skapare oavsett om människan är vän eller fiende, mäktig eller maktlös, trosviss eller vilsen i pannkakan, bokstavstrogen eller meningstrogen. Det är alltid kärleken som får oss att växa, mogna och våga genomföra den längsta resan – in i djupet.
Toppbild: BIld av Robin Higgins från Pixabay