Jag undrar om profeter nånsin varit omtyckta under sin livstid. Jo, jag tror att de kan få sina efterföljare en tid men till sist förskjuts dom. Vem orkar höra på dem? Uppfordrande, säger sanningar ingen vill höra om sig själva eller sin samtid. De är kanske inga roliga typer och klarar de ens själva att leva upp till det budskap de känner sig tvungna att förmedla?
Vad hände med profeterna sen? Blev de själva uppgivna, tappade tron, tvivlade. Drog de sig undan, dog i ensamhet eller förnedring? Ingen vill förknippas med en förlorare. Hellre lämnar vi dem, fördömer dem eller gör om dem till helgon eller nåt annat.
Det slutat oftast så för sanningssägare. Utfrusna, förkastade eller moraliserade och fördömda. Johannes döparen är den ende profeten i NT. Hans liv slutar med att hans huvud läggs på ett silverfat för att förevisas kungens dotter.
Jesus ställer sig tydligt i den profettraditionen, han låter sig döpas av Johannes.
Det tillstånd världen befinner sig i är milt uttryckt hotfullt. Vi är längre ifrån de förhoppningar om en mer rimlig och rättvis värld än vi varit sedan andra världskrigets slut. Världen har styrts av en hegemon, USA, sedan murens fall 1989. Många är de som bländats av skenet och följt efter i vår del av världen. När de klokaste av röster och krafter från efterkrigstiden, som fick folkopinioner med sig, började falla ifrån i slutet av 1980- och 90-talen var det nya krafter som gjorde sig gällande. Efter Hammarskjöld, Martin Luther King, Mandela och Palme (det var fortfarande männens tid som ledare) trädde en ny generation fram utan egna erfarenheter av världskrigens förödelser. Inte minst i vårt eget land tog alltmer högerorienterade idéer vid. Skiftet kom med Thatcher och Reagan, och i vårt eget land kunde individualisternas falska profeter skorrande sjunga kapitalets lov.
Där, i 90-talets början, fanns en svensk konstnär som börjat dra sig tillbaka, som lämnat Stockholm för Haväng på Österlen. Han skrev:
Jag måste ut innan jag kvävs
Av det trygga liv som levs
Kom så ger vi oss av härifrån
…
Ingen plats här längre för såna som vi
det är andra som har tagit över
Vi har hjärtat kvar i en helt annan tid
och vad vi har är det ingen som behöver
Så låt dom bygga sitt torn upp till himmelens höjd
Låt dom dyrka sin gyllene kalv
Dom säger att flykten aldrig kan göra en människa nöjd
Men vem som helst vill till land innan forsens fall.
Så släng din packning
Sätt dig här bredvid
Allt jag vill är att få känna mig fri
Ute på vägen igen.
Ulf Lundell försökte hantera sin besvikelse, hans känsliga själ såg vad som var å färde. Han var knappast nån profet och hans lösning blev att ”ta sig ut på vägen igen”. Där sökte han sin frihet, han fann inte de mänskliga gemenskaperna.
I låten efter kom vreden, den däremot liknar profeternas. Han beskrev vad som skedde, där och då, när socialdemokratin släppte förtöjningarna till sitt folkhemsprojekt och lät människor falla närmast fritt. Han såg de hungriga och revanschsugna borgerliga eliterna som fått vittring.
Jag ser rött.
Rött som syster och brodermord,
rött som själva sanningen
rött som vinet på den sista måltidens bord.
Här är det som om Johannes döparen inkarnerats. Hårda, ruffiga rockriff.
Lundell slår och träffar mitt i vårt samhälles solar plexus.
Och nog var han profetisk där, kanske utan avsikt att vara det.
Vad ser vi idag?
Där, när muren hade fallit fanns en chans för den fria världen att fortsätta på befrielsens och försoningens väg. Men den togs inte. Det fanns biskopar som varnade för att Västs triumfalism. Jag minns både Martin Lind och Claes Bertil Ytterbergs använda detta begrepp.
Georg Henrik von Wright, den finlandssvenske filosofen varnade för religionernas återkomst. Han såg mer av fundamentalism och konservativ religion vinna mark.
Nog var han framsynt.
Här står vi idag. Globaliseringen, med USA och EU i täten, lät klyftorna öka och släppte förtöjningarna. Med en ohämmad liberalism – den fungerar inte utan att det finns gränser som tyglar den – så öppnades portarna till helvetet igen. Idag står västvärlden med växande högernationalism och två stora kriser med högerinriktade ledare på båda sidor utan förmåga att söka fredens lösningar. Jag tänker både på Ukrainakrisen och Mellanöstern där Israel, Hisbollah och Hamas alla leds av företrädare med extrema förtecken.
Och på tisdag vet vi om Trump är tillbaka i Vita huset.
Denna värld behöver både den profetiska vreden men lika mycket att försoningens röster skall tala starkt igen. Som Gandhi, Martin Luther King, en Mandela eller Palme. Försoning är aldrig enkel. Den förutsätter politisk och teologisk analys. Och mod att sluta fred – också med sin fiende.
Bo Nylund sade en gång när jag alltför ivrigt avkrävde kyrkorna ett svar på sin tystnad inför den då nymornade nyliberalismen, han var lite klokare, mer erfaren:
– Jag hoppas att kyrkan inte dödar sina profeter.
Jag önskar vi orkar lyssna på profeterna igen – och stötta dem när de kliver fram
De finns runt omkring oss – både inom och utom kyrkorna.
Toppbild: Prophet Amos. Of 18 century icon painter – Iconostasis of Kizhi Monastery, Russia, Public Domain .