Antisemitism är till att börja med en extrem variant av främlingsfientlighet. Nu under Gazakrigets svarta dagar har sprickorna i dess tolkningsramar blivit alltmer synliga, sprickor som förvandlar dess viktiga historiska innehåll till meningslöshet. Begreppet har förvandlats till vapen i striden om Gaza. Den som aktivt kritiserar Israels krigföring mot Gaza kan idag anklagas för att vara antisemit både i Sverige, i övriga Västerlandet och i Israel. Judiska fredsaktivister, som aktivt byggt tillitsfulla relationer till palestinier sedan 1967, har av sina fränder som stödjer den judiska nationalismen blivit anklagade för att vara ”antisemiter” under de senaste åren.
I dagens krigspsykos kring Gazakonflikten anklagas palestinier i Sverige för antisemitism – som via telefonen både ser och hör sina familjer, släktingar och vänner i Gaza och på Västbanken bli dödade, fängslade och förnedrade på de mest horribla sätt – av sitt grannfolk. De anklagas enbart för att de härmar alla de främlingsfientliga antisemitiska bilder och historier som de tagit över från oss européer. Det har börjat användas som ett hatets språk som effektivt skapar skälvningar i den judiska folksjälen. Det är ett hat-språk som inpräglats i palestinska skolor sedan många år tillbaka. Idag är det därför förenat med stora sociala risker för en svensk att umgås med människor med rötter i Mellanöstern om hen agiterar mot Israels krig mot Gaza och Västbanken.
Anomalin kring att antisemitism bildar konfliktlinjer i Israels krig mot palestinier ligger i att det är ett inbördeskrig mellan semitiska folkgrupper i Mellanöstern. Palestina, som fått behålla namnet sedan det var Romarrikets provins runt Jerusalem, har varit koloniserat av muslimska härskare från slutet av 600-talet e.Kr. tills det turkiska Osmanska imperiet tog över under omkring 700 år fram till Första Världskriget. Osmanska riket var ett expansivt imperium med sunnimuslimsk överhöghet över Mellanösterns alla muslimer, judar och kristna där många tillhörde olika semitiska folk, definierade utifrån språkgrupper.
Arabiskan var det religiösa språket som alla fick lära sig oavsett vilket vardagsspråk man använde. Arabiskan är ett semitiskt språk liksom hebreiskan och arameiskan. Turkiska är inte ett semitiskt språk. Det folkliga umgänget mellan muslimer, kristna och judar inom det osmanska imperiet var inte mer konfliktfyllt än hur det kunde vara mellan olika familjer och släkter. Men konfliktlinjer mellan religionerna fanns högre upp i makthierarkierna. Däremot försökte osmanerna hålla religionerna åtskilda genom att ge varje religion en egen jurisdiktion. En representant för judendom och kristendom skulle alltid vara närvarande i huvudstaden för att reda ut konflikter.
Då det osmanska imperiet började krackelera från 1700-talet och framåt genom att olika regioner gjorde sig allt mer självständiga från Istanbul, började fransk och engelsk kolonisation av Mellanösterns olika regioner ta fart. Där inplanterades europeisk antisemitism som egentligen var antijudaism. Europeisk antisemitism grundade sig till en del i en medeltida främlingsfientlighet mot det enda semitiska folk som befolkade Europas större städer under medeltiden.
Judarna var ett folk utan land men som var välorganiserat genom judendomens synagogor och dess ständiga kontakt med Mellanösterns judiska universitet. Det skedde genom ett ridande postsystem kallat ”responsan”. Judarna kom ur en mer avancerad kultur än vad européerna levde i under medeltiden. De blev hatade av de kristna bönderna då de inte assimilerades utan behöll sitt språk och sina underliga vanor. Hatet utnyttjades av europiska makthavare som kunde lägga skulden för missväxt, fattigdom och sjukdom i befolkningen på judarna. Därmed kanaliserades upproren bort från makten och riktades mot Europas semiter, judarna.
I dagens konflikter behöver vi hålla isär begreppen för att inte gå vilse och betjäna främlingsfientligheten i vår kultur. De judar som idag bedriver en nationalistisk politik i Israel är djupt påverkade av sitt västerländska arv av kolonisering av ”underlägsna” kulturer, men också av effekterna antisemitiska pogromer och folkmord under nazisternas maktutövning. Men det finns ett annat Israel som strävar efter ett mer universellt Israel som tar sin judiska religion på allvar och strävar efter fred med alla sina grannar oavsett religion eller kulturell bakgrund.
Då jag var Ekumenisk följeslagare i Jordandalen våren 2017 fanns det 500 olika judiska fredsorganisationer som arbetade för att bygga tillitsfulla relationer med palestinska grannar både i Gaza och Västbanken i konflikt med Israels regering. Hur de mår idag är svårt att säga, men de ligger lågt eftersom de anklagas för antisemitism i den judiska krigspsykos som fortfarande regerar människors sinnen. Men dessa judar behöver vårt aktiva stöd tillsammans med kristna palestinska fredsorganisationer, där Sabeel är den största.
Det behöver också de muslimska palestinier som strävar efter demokrati, men inte har så lätt att organisera sina fredssträvanden på grund av det interna politiska trycket och ockupationsstyrkornas och de paramilitära bosättarnas ständiga trakasserier. Däremot finns det många muslimska palestinier som förhåller sig till strikt icke-våld i sina relationer till judiskt maktspråk. Alla de muslimer som anlitar Ekumeniska följeslagare eller judiska fredsaktivister för stöd bär på en framtida fred. De behöver alla vårt stöd. Konfliktlinjen går rakt igenom både israeler och palestinier. Vi behöver aktivt stödja dem som vill fredlig samlevnad hos de båda folken. Det är vår utmaning.
Toppbild, norsk nazistisk tidning, 28 november 1942: Wolfmann, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons