De som rustar för krig ser det som en försäkring om fred. Det kan ligga en psykologisk sanning i det. Det förutsätter en anfallande makt bedömer kostnaderna för att anfalla Sverige allt för stora för vad man tror sig vinna. Nu talas det om att vi behöver använda 5% av BNP för att bygga vårt försvar tillräckligt starkt. Men vad vet vi om vad det leder till? Ryssland, som vi ser hoten från, har ställt om hela sin ekonomi för krigföring för att eliminera grannlandet Ukraina och de tycks inte resonera så som vi själva gör: Om det kostar för mycket så krigar vi inte – i stället tycks Ryssland resonera som att kostnaderna aldrig kan vara för stora för att åstadkomma det man vill. Så kommer även vi att tänka om kriget hamnar i vårt territorium.
Idag litar vi på att NATO-länderna kompletterar vår försvarsförmåga, men den förmågan ska också användas att försvara våra grannländer och kanske andra NATO-länder med i Europa eller Amerika om angreppen sker på andra platser än hos oss. Dessutom utlöses detta stöd först när NATO:s medlemsländer säger ja till det. Jag kan ana att det finns militärstrategiska lägen där NATO kommer att tveka och finns den minsta tvekan kan en anfallare kalkylera för vinst genom överraskning.
Vår regering driver samtidigt en plan för utbyggnad av kärnkraften som är centraliserad energiproduktion och gör det svårare att bygga ut decentraliserad energiproduktion. Sådan öppen samhällsplanering är rena vinstkalkylerna för en tänkt anfallare. Varje kärnkraftverk är en potentiell radioaktiv bomb om de precisionbombas med konventionella vapen. Varje sådan träff blockerar all samhällsverksamhet, transporter, matproduktion, boende och yrkesverksamhet i ett stort område förutom förlusten av människoliv och energiproduktion under lång tid, särskilt under krigstillstånd. Ett antal sådana radioaktiva knutpunkter kan förlama stora delar av landet.
Vår regering har också avtalat bort förbud att placera kärnvapen i landet under krig. Även dessa vapenbaser blir prioriterade mål att förstöra av en anfallare, med stora konsekvenser för samhällets funktioner. Jag har ännu inte sett att vår regering har tagit höjd för att kunna få vårt land att fungera under ett sådant scenario trots att USA-Ryssland-Kina nu ser ut att i FN bygga en axel som territoriellt täcker nästan hela norra hemisfären med bara de nordiska länderna och norra Europa däremellan.
Detta är ett militärt sätt att se på fredsbevarandet och det tar slut i den stunden en anfallare bedömer att vår militära kapacitet, även med NATO-hjälp, är ett tillräckligt stort hot för att behöva radera det. Även om en anfallare inte vinner så förstörs vårt land eftersom vårt territorium är så viktigt för en stormakt att ha kontroll över i en stor militär konflikt.
Den viktigaste åtgärden för fred är vår befolknings vilja till fred. Den försvagas ju starkare vi tror oss vara rent militärt och den blir troligen starkare om vi är militärt svaga. Den sidan av fredsbyggande har inte med ökad makt att göra, men en vilja till uppoffring för att överleva som kultur och samhällsgemenskap. Ju mer vårt samhälles sociala institutioner, rättsväsende och våra politiska partier ökar klyftorna mellan olika skikt av befolkningen i landet, desto sämre blir vi att försvara vårt land mot övergrepp. Det handlar om hur vi som samhälle är beredda att uppoffra oss för varandra oavsett om vi är främlingar eller vänner.
Hur bygger vi en fredsrörelse som inte bara grundar sig på demokratisk majoritetsmakt i syfte att tvinga fram eldupphör eller förhindra krigsutbrott, utan också förbereder sig att bygga motståndsnätverk som har beredskap att göra motstånd mot en ockupationsmakt utan våld? Hur bygger vi ett nätverk av människor som är lika beredda på uppoffringar för kommande generationer som stridande soldater är vid Ukrainas frontlinje, soldater som vet att de kan dö i morgon?
Vi har mycket att lära av alla de tusentals obeväpnade och fredsivrande palestinier i Gaza och Västbanken som utsätts för militär eldgivning och beväpnad bosättarterror med militärt skydd. Den kristna tro vi bär på har verktyg för ett sådant perspektiv på krigets fasor. Det är verktyg som inte handlar om religiösa läror utan bygger på förmågan att hålla människofruktan borta och förmågan till tillit i relation till främlingar och beredskap att hjälpa alla som är i nöd med de resurser man själv och sitt tillitsfulla nätverk har till förfogande. Allt sådant kräver träning och förberedelse att möta och samarbeta med främlingar av annan fason än mig själv.