Predikan av Anders Kristoffersson i Ålidhemskyrkan, söndagen den 18 januari 2026
Vi lever i en värld med hotfulla röster, i en värld med våldsamma handlingar, krig, lidande och död. Så här knappa tre veckor in på 2026 kan vi nämna Ukraina, Ryssland, Venezuela, USA, Grönland, Palestina, Israel, Sudan, Syrien och Iran.
Och i vårt Sverige blir politiska samtal gärna oförsonliga. Vi ställs inför lagförslag om att upphäva permanenta uppehållstillstånd; om att kunna deportera dem som sedan länge bott och arbetat hos oss. Vuxna. Barn.
Vilken plats finns då för dagens tema, Livets källa? Temat är svårt att förstå i relation till årets evangelietext. Förra året handlade evangeliet denna dag på kyrkoåret om kvinnan vid Sykars brunn, hon med många män. I den berättelsen sägs att det är Jesus själv som ger levande vatten, ett flöde som ger evigt liv. Och i hela Johannesevangeliet talas också mycket om liv och ljus.
Men i årets text verkar livets källa vara avlägsen. I stället växer ett annat vanligt ord i hela evangeliet fram, vittnesbörd. Som finns med i vår bibel som rubrik för dagens text: ”Vittnesbördet tas inte emot.”
Vilka är då vittnesbörden, vilka är det som vittnar? I den gammaltestamentliga texten uppenbarar sig en kraftfull gud som visar sig för Moses i eld och dån. Den Gud som ger lagen, de tio buden, de som senare sammanfattas av Jesus i Markusevangeliet (12:30-31) som: 30du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.”
Detta, det dubbla kärleksbudet, är bibelns ursprungliga vittnesbörd, i Gamla testamentet riktat till Israels folk, därefter i Nya testamentet, särskilt genom Paulus i hans brev, utvidgat till alla folk och människor. Det är också det vittnesbörd Jesus talar om i dagens evangelietext.
I båda texterna är det Gud själv som vittnar, som skapare i GT-texten, som försonare i evangeliet. Skapare och försonare.
Men i evangelietexten finns också Johannes döparen. Som beskrivs som en lampa, ett ljus, ett vittne. Som uppträder tillsammans med Jesus, den Jesus som är samtidig gud och människa. Vem var då människan Johannes?
Jag mötte honom för åtta månader sedan då jag hörde Peter Mattei, operasångaren, i rollen som Johannes i Rickard Strauss opera Salome. I Miklagård på Folkets Hus i Umeå i en direktsändning från Metropolitanoperan i New York.
I operan fängslas Johannes av kung Herodes eftersom han kritiserat denne för att ha gift sig med sin brors hustru. Johannes uppträder som moralisk profet. Berättelsen kulminerar när han avrättas. Drottningens dotter, Salome, har nämligen, som belöning efter en förförisk dans, av sin styvfar krävt att få Johannes huvud på ett fat.
I föreställningen uppträder också den religiösa elit som var kritisk mot Johannes förkunnelse. I operan ses Johannes närmast som en förtida kristen martyr.
I de fyra evangelierna förekommer Johannes på olika sätt. I det äldsta, Markus, är han den förste person vi möter, en budbärare som banar väg för Jesus, en Jesus förespeglad hos profeten Jesaja. En budbärare som förkunnar syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Som talar om sig själv som en som döper i vatten, medan Jesus skall döpa med helig ande. Direkt därefter, i evangeliets nionde vers, följer Johannes dop av Jesus.
Hos de andra evangelisterna utvidgas Markusberättelsen. Lukas beskriver Johannes födelse, som son till prästen Sakarias, från början barnlös med sin hustru Elisabet. Johannes liv vävs samman med Jesu liv då Elisabet sägs vara en släkting till Maria. På fjärde advent kunde vi ta del av berättelsen om mötet mellan dessa två gravida kvinnor. Där Marias hälsning får Johannes att sparka i Elisabets mage.
I Johannesevangeliet möter vi också Johannes. Men till skillnad från hos Markus och Lukas, där porträtten är mer fysiska, materiella, sätts han hos Johannes in i ett mer andligt, översinnligt perspektiv. Han infogas i den Logostanke som inleder hela evangeliet, alltså Ordet (Logos) som blev människa.
I detta evangelium tonas också det mänskliga vittnesbördet ned. I vår text är, paradoxalt nog, inte ens Jesus själv ett vittne. Det enda verkliga vittnesbördet är, säger Jesus, Guds handlingar, Guds verk. Relationen mellan Fadern och Sonen betonas.
Längre fram, i början av det stora avskedstal Jesus håller, kommer också Anden, Hjälparen med. Därmed fullbordas den upphöjda synen på Jesus, det som kallas högkristologi. Som också är början på den teologi om treenig Gud som kom att fixeras århundranden senare.
Var finns då vi själva i allt detta? I vår tid där människors värde och värdighet hotas på så många fronter. I början av ett 2026 där den råa makten breder ut sig allt mer. Där relationerna mellan oss människor tunnas ut.
För en tid sedan beskrev författaren Göran Greider detta så här i Dagens Nyheter: ”Vi är på väg att mista den sista kraften i själva detta ord vi, som krymper dagligen och delas upp i allt snävare vi:n.” Alla de vi:n, de gemenskaper som behövs för att motverka det onda vi ser, krymper. Vad kan stärka det livsmod som bygger gemenskaper? Hur får vi fatt i det hopp vår kyrka talar om?
Johannes döparen är en besvärlig och obekväm människa. Liksom alla de profeter i Gamla testamentet som var hans föregångare, som Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Amos. Alla de som kritiserade makthavarna i just deras tid. Kritik mot att folket avvek från Guds vilja med skapelsen, att de inte älskade Gud av hjärta, själ, förstånd och kraft och inte heller sin nästa som sig själv.
Johannes och profeterna i Gamla testamentet påminner oss om att Guds vilja med världen och med oss gäller oss som gemenskaper. Att kristen tro och kristet liv inte enbart är en fråga om min försoning, mitt välmående. Utan också rör vår relation till skapelsen, till naturen och till andra människor. Där gemensamma vi:n är väl så viktiga som våra egna jag. Där Jesu försoning och vår efterföljelse knyts samman.
Och efterföljelsen kan hämta näring hos berättelserna om Jesus i evangelierna. Berättelser där vi bjuds in att följa honom i arbetet på att bryta ner gränser mellan människor. Att se på andra människor som Jesus såg de människor han mötte: Kvinnan vid Sykars brunn. Den förlorade sonen. Den rike ynglingen. Den barmhärtige samariern. Tullindrivaren Sackaios. Marta och Maria. Mänskliga möten värda att fördjupa sig i. Möten som kan stärka vårt livsmod.
Jesus är försonaren, som förlåter och ger nåd. Nåden, Guds kärlek, är alltid gratis. Ett centrum för Guds handlande i världen. Men Jesus är alltså inte bara försonare utan också lärare. I de olika berättelserna ger han bilder för hur vi ska handla, hur vi ska vittna om Guds rike. Tillsammans med honom som är en del av treenig Gud. Som inte bara är upphöjd Fader, Son och Ande med sina särskilda inre relationer. Utan också en gud som verkar i det yttre, nedsänkt i vår trasiga värld. Det som Jesus själv gjorde.
Amen
Texter för 2:a söndagen efter Trettondedagen (3:e årgången)
5 Mos. 5:23-27 23När ni hade hört rösten ur mörkret och berget brann kom ni fram till mig, alla stamhövdingar och äldste, 24och sade: »Herren, vår Gud, har visat oss sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan höra Gud tala och ändå förbli vid liv. 25Varför måste vi då dö? Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud, tala igen kommer vi att dö. 26Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? 27Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.«
Hebr. 2:9-10 9Men vi ser att Jesus, som en liten tid var ringare än änglarna, nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.10Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande.
Joh. 5:31-36 31Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. 32Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. 33Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. 34Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. 35Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. 36Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig
Ps. 19:2-7 2Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. 3Dag talar till dag däromoch natt undervisar natt. 4Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, 5men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har han rest ett tält åt solen,
6den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana.
7Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå)