Massmordet på Risbergska skolan i Örebro ligger en dryg månad bakom oss. Helene Egnell har i en bloggpost ( https://kristenhumanism.org/2025/02/21/apokalypsen-i-orebro/ ) beskrivit massakern som apokalyptisk, något som avslöjade en del om Sverige. Jag lägger till några rader om kyrkan och dess hållning till dådets etniska dimension.
Vi fick snabbt veta att utlandsfödda svenskar är överrepresenterade på skolan. Som uppvuxen i Örebro men nu boende 70 mil norrut, i Umeå, mötte jag dagen efter i P4 Västerbotten oroliga röster bland utlandsfödda vid ett komvux i Robertsfors. Oro sprider sig fort.
Dagarna därefter samlades människor i sorg, i Örebro, och i övriga Sverige. Politiker från riksdagspartierna, undantaget SD, redovisade bestörtning. Den 6 februari uttalade sig Sveriges interreligiösa råd, fördömde våldet och hänvisade till sina församlingar som var öppna för att ge tröst, stöd och samhörighet.
I tidiga publika kommentarer saknades referenser till etniska aspekter på dådet. Då var ju också ovissheten stor om detaljer och motiv. Den 11 februari blev det känt att åtta av tio dödsoffer var födda utomlands.
Söndag 9 februari sände TV en högmässa från Längbro kyrka i Örebro med medverkan av ärkebiskopen och i närvaro av många från det offentliga Sverige. Gudstjänsten var fin med ord och musik om ljus och hopp som gestaltade den möjliga trösten.
Men var påmindes vi om de särskilt drabbade, våra utlandsfödda svenskar? De fanns bara med genom en kort rad i förbönen.
Nog hade kyrkan kunnat nämna dessa, när statsministern två dagar tidigare erkände deras oro. Ärkebiskopens predikan med tal om olika ljus, förtvivlans, sorgens, gemenskapens och hoppets, var nu mycket bra.
Men var fanns de utlandsföddas oro? Handlar detta om hur förtvivlan ska hanteras? Ärkebiskopen gick direkt på ljuset. Men kanske behöver ljuset ibland föregås av ett Herre förbarma Dig. Som vår tid ser ut kommer det att bli mer och mer viktigt att ge utrymme för förtvivlan och klagan i gudstjänsten.
Måhända var det just den söndagen viktigt att betona enheten, det universella och gemensamma, före det partikulära och åtskilda, att vi alla, inte bara de särskilda, sörjer. Att det därför inte gick att nämna de särskilt drabbade, de särskilt oroade.
I kyrkan deltog, som jag kunde se, bara en person med utlandsfödd bakgrund, V-ledaren Nooshi Dadgostar. Här anas ett svar på frågan varför oron bland ’nysvenskar’ inte fanns där. Vi är ganska vita i vår svenska folkkyrka. Då är det inte lätt att lyfta en grupp som ligger utanför den egna kretsen. Kanske är det till och med övermaga att i de drabbades frånvaro artikulera deras förtvivlan, deras lidande och deras oro. Samtidigt är vi vana att i förböner nämna de Andra. Men då finns de Andra längre bort.
Allt detta är måhända ett icke-problem. Helene Egnell nämner att det i Örebro finns en välfungerande interreligiös samverkan. Men att det, ofta genom initiativ av den sekulära kommunen, finns interreligiösa råd är en sak, en annan hur väl det arbetet är rotat i lokala församlingar. Hur nyfikna är vi på de Andra nästgårds?
Utan att kunna kyrkans diakonala arbete i detalj vet jag att det finns två former av diakoni (utöver liturgisk), karitativ och profetisk. Hur gestaltades dessa två inför massakern i Örebro?
Den karitativa diakonin, den omvårdande, utövades genom gudstjänst och möten med alla enskilda som drabbades av stor sorg och chock inför massmordet. Fokus var på alla drabbade i lokalsamhället, oavsett närheten till de mördade. Allas sorg inkluderades.
Den profetiska diakonin skulle ha erkänt de strukturer som gjorde att vissa drabbades hårdare, svenskar som utbildades vid skolan men också de andra som såg våldet riktat mot dem som varande utlandsfödda. Men så skedde inte.
Frågan är varför kyrkan valde att inte (också) vara profetiskt diakonal kring massmordet. Oklarhet om mördarens drivkrafter är ett svar. Räddhåga inför en invandringsskeptisk opinion ett andra. Svårighet att förhålla sig till mångfald ett tredje. Att på djupet bejaka vårt interreligiösa land med dess blandning av troende och post-troende från olika traditioner.
Detta är tråkigt i ett Sverige med dess brist på allianser i ett försvagat civilsamhälle, mellan grupper av anständiga som vill verka för det universella goda, som det om alla människor lika värde. (jfr. https://kristenhumanism.org/2024/08/28/hopp-gemenskaper-och-sprak-tre-teser-om-civilsamhallet-i-orons-tid/)
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han har arbetat med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är medlem, förtroendevald och ideell i Svenska kyrkan.